”Att få speltid och känna glädje, det är huvudsaken!”

Publicerad: 29 juli 2022 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner

Den 15 maj 2002 avgjorde den franske mittfältaren Zinedine Zidane Champions League-finalen mellan Bayer Leverkusen och Real Madrid. Han drog till på volley med sin magiska vänsterfot och trots att målvakten Hans-Jörg Butt låg som en slips i luften fanns det inte en promilles chans för honom att fånga bollen. Det blev ett oerhört vackert mål som krönte en oerhört vacker karriär. Matchen slutade 1–2 och ”Zizou” blev utsedd till både UEFA:s och La Ligas mest värdefulle spelare.

Då var Kasper Harletuns mamma redan gravid och när sonen föddes i mitten av december fick han i dopet namnen Nils Kasper Zidane. Kanske inte så konstigt med två föräldrar som båda spelat aktivt, mamma i Trelleborg och pappa i Hässleholm.

– Min familj är fotbollstokig, och min äldre bror Kevin heter även Figo! Mamma hade faktiskt anbud från Malmö FF på sin tid, men tackade nej för att satsa på familjen i stället. Att jag fick heta som jag gör…jag vet inte säkert om det var det målet som avgjorde eller om min pappa bara ansåg att Zidane just då var världens bästa fotbollsspelare!

Det Kaspers mamma inte gjorde som ung tog i stället hennes tre barn tag i. Både Kasper och hans bror Kevin har representerat Malmö FF och systern Cassandra – tvilling med Kasper – spelar i skrivande stund i föreningens damlag.

Vi träffar Kasper en fredag i juni på kansliet på Rosengårds IP. Om några timmar ska hans FC Rosengård möta Balkan i ett Rosengårds- och Malmöderby, men själv har Kasper varit krasslig tidigare i veckan och kan inte spela. Nu mår han bra, men får ändå se matchen från läktaren.

Kasper, du är ung men har redan hunnit med mycket i din fotbollskarriär!
– Ja, för att vara så ung som jag är så har jag faktiskt det. Jag började spela när jag var fyra, fem år i Trelleborgs FF och när jag var tio lämnade jag föreningen och gick till Malmö FF. En tränare i den klubben hade rekommenderat mig att komma till en provträning, så jag testade och blev uttagen att spela i laget. Det blev sedan tre, fyra säsonger.

Meriter från de åren var bland annat vinst i den stora turneringen Gothia Cup och finalspel i en Champions League-aktig turnering för ungdomar i Turkiet.

– Vi hade spelat gruppspel i Riga och så blev det slutspel i Istanbul. I finalen förlorade vi mot PAOK FC.

I tonåren lämnade Kasper Malmö FF efter en konflikt med en tränare, de såg på fotboll på olika sätt säger han diplomatiskt, och hängde i stället med en lagkamrat till nordvästra Skåne för att pröva sina vingar, eller rättare sina passningsfötter, i Helsingborgs IF.

– Det var en fantastisk klubb säger Kasper med eftertryck. ”Allt från hur de tog emot en som kom ny till föreningen, till sammanhållningen. Och samarbetet mellan tränare, hur de hjälpte varandra, en jättefin klubb verkligen”.

Från HIF tog han sig ut i den internationella hetluften via en kompis.

– En kille som jag hade spelat med i MFF tidigare flyttade till Italien för att spela i Bologna. Han hade en italiensk agent och ville visa upp mig för denne agent. Som blev intresserad och därpå blev Bologna intresserade. Jag provtränade där nere under en vecka och flyttade så till Italien där jag stannade i ett år.

Kasper hoppade alltså av gymnasiet efter första terminen och for ner. Kompisen hade redan bott i staden ett halvår och ytterligare en svensk anslöt snart. Och i Bolognas A-lag fanns på den tiden både Mattias Svanberg och Filip Helander. Ett riktigt svensklag kan man tycka, men skillnaden på svensk och italiensk fotboll är stor, menar Kasper.

– Framför allt är det så mycket mer taktiskt där än det är i Sverige. Av en timmes träning kan 45 minuter vara ren taktik, du tränar på hur du ska stå på inlägg eller på hörnor. Man kan få mata in 50–60 inlägg på bara en och samma träning. Så taktiken och viljan att spela fotboll är mycket större i Italien.

Det första halvåret trivdes Kasper jättebra, då tillhörde han Bologna och tränade och spelade med dem. Därefter blev det utlån, till en lite mindre klubb, Carpi FC, och där trivdes Kasper inte alls.

– Vi hade ett dåligt boende, fick dålig mat, jag gick ner jättemycket i vikt. Vi bodde i ett industriområde och när mina föräldrar kom ner för att hälsa på och såg hur jag levde…ja, alltså, jag är mammas pojke och mamma tog med mig hem igen!

Det italienska äventyret var över – åtminstone för den här gången! Kasper fokuserade på att försöka hitta glädjen i fotbollen igen, han började om på nytt i sin gamla moderklubb Trelleborgs FF, mest för att få träning och hålla i gång. Men han trivdes så bra att det först blev U-lags- och därefter A-lagsspel i föreningen. När han premiärspelade i Superettan var han föreningens yngste debutant någonsin.

– Men det blev lite klydd där också till slut, med olika prioriteringar och olika tycke för fotbollen. Jag behövde få spela seniorfotboll. Jag fick spela 45 sekunder första matchen, 45 minuter andra matchen och sedan var jag bänkad 13 matcher i rad. Det gav mig inget. Att få speltid och känna glädje, det är huvudsaken!

I fjol värvades Kasper till FC Rosengård och har avtal till och med 2023.

– Jag trivs fantastiskt bra! Jag säger så här; Italien – om jag inte hade åkt hade jag ångrat det, men det är det sämsta beslut jag tagit. Men att gå från Superettan och tre snäpp ned till att spela med FC Rosengård, det är det bästa jag har gjort i min fotbollskarriär. FC Rosengård är en fantastisk klubb. Jag blev ju lite osäker i början, alltså Rosengård…det finns ju en bakgrund som man hört om, men så fort jag kom hit så kändes allt jättebra. Sammanhållningen och lagandan är helt underbar. Som jag har förstått det på spelare som varit här längre så har det inte varit så tidigare år, men lagkemin – hur alla spelar med varandra – gör att det inte finns några smågrupper utan jag kan snacka med vem som helst i laget. En riktigt fin miljö.

När Kasper ombeds att förklara vilken typ av spelare han är och var hans styrkor sitter behöver han inte fundera särskilt länge.

– Jag är bra på huvudspelet och bra en mot en defensivt. Inställningen kommer alltid att vara 100. Även om jag gör en dålig match själv så kan jag fortfarande alltid hjälpa till att göra så att spelaren bredvid mig gör sin bästa match. Jag kan hjälpa till att göra laget bra.

Sök på hans namn på Youtube och ni ska finna – i det här fallet en film med highlights från Kaspers karriär. Här visar han sina skills och nog kan man till hans övriga kompetens lägga att han är både brytningssäker och teknisk?

– Själv hade jag aldrig sagt så, men tack i alla fall.

Kasper ler stort.

– Jag kom till Malmö FF som anfallare, men tränaren där såg mig i en defensiv roll redan på sjumannatiden. Jag spelade sen mittförsvarare och ibland högerback i Italien och på samma platser i Trelleborgs FF. Man kan alltid bli bättre på allt, men om jag ska välja så är det den offensiva biten, bli bättre på långbollar. Det är det defensiva som är min styrka.

Några mål per år brukar det bli, i år väntar han fortfarande på den första fullträffen. För det mesta kommer målen till på fasta situationer eller på en fast situation där bollen kommit tillbaka ut från straffområdet och Kasper kunnat avancera med den. Han är stabil rent statistiskt också, i fjol spelade han i alla matcher – spelade faktiskt full tid i alla matcher utom två – något som gjorde att han fick självförtroende och kände glädje. När han ombeds berätta om succévåren – i skrivande stund leder laget fem poäng före Ariana – återvänder han ständigt till hur viktig glädjen är.

– Glädjen och sammanhållningen, det är allt. Vi tar match för match och vi fokuserar verkligen detta år, vi slappnar inte av överhuvudtaget. I maj hade vi jättemånga matcher, det blev mycket återhämtning och förberedelser inför kommande match. Vi tränar ju fyra gånger i veckan utöver match.

Visst, han har gjort ett år i Italien, men om tillfället bjuds någon mer gång skulle Kasper vilja spela utomlands igen. Då i Manchester United. Ett favoritlag, även om årets resultat med en sjätteplacering i Premier League inte faller honom på läppen. I det laget spelade för övrigt också förr den ene av hans förebilder, den nederländske landslagsspelaren, försvarsresen Jaap Stam.

– Han var stenhård. En gång fick han en smäll vid ögonbrynet och sprang ut till sidlinjen för att få såret häftat. Det första han gjorde när han kom in på plan igen var att nicka!

Den andre förebilden då?

– Zlatan! Det är världens bäste spelare!