Berglund om Champions League och samarbetet med Tim Bergling Foundation

När tevekamerorna i tisdags kväll panorerade Gamla Ullevi i Göteborg, arenan där runt 15 000 bänkat sig i höstkylan för att se vänskapsmatchen Sverige-Frankrike, fick vi en kort stund se bilder på Emma Berglund och några lagkamrater från FC Rosengård som fokuserat studerade matchen. Men den här gången såg vi Emma i civila kläder och inte i den blågula dressen.

Vi fick en pratstund med vår tillförordnade lagkapten om landslaget, ledarskapet och den kommande spännande spelperioden.

Om vi börjar just där Emma, hur var det att se landskampen från läktarplats?
– Det är inte första gången jag gör det, med tanke på de senaste åren så har jag ändå kunnat ha en ganska bra distans till landslaget. Jag känner ju alla, har ett stort intresse i det och det är kul att kunna se bra matcher, men såklart tråkigt att inte vara med på plan. Det är som det är, det är samma situation som jag var i för flera år sedan, det är inget nytt.

Inför förra sommarens OS var det väl du själv som flaggade för att kroppen inte var helt okej, så du tackade nej?
– Jag har ju ingen aning om ifall jag hade blivit uttagen till OS och kommit med i truppen, men då hade jag kommit från en vårsäsong som hade varit väldigt intensiv och jag kände att kroppen inte var riktigt tillbaka i form. Jag hade opererat mina hälsenor i slutet av året innan och spelat mycket matcher. Så jag visste inte om kroppen skulle hålla för att göra ett mästerskap och sedan komma tillbaka till klubben med en tuff höstsäsong och Champions League-spel. Jag tog ett samtal med Peter Gerhardsson och gav honom en heads up för hur jag kände, jag tog helt enkelt bort mig själv ur ekvationen. Hur det sen hade blivit, om jag hade blivit uttagen, det vet jag inte. Det var ett svårt beslut att ta. Men klubbhjärtat var ändå lite större. Det var hösten med FC Rosengård som kändes som prio ett.

– Sen var jag med lite grand igen i landslaget inför årets EM. Där var det helt motsatt scenario. Där var jag på och kände att kroppen hade svarat jättebra under hög belastning, jag hade spelat alla matcher och var i god form. Men det är förbundskaptenen som tar ut laget.

Men om du skulle bli uttagen nu, hur skulle du svara då?
– Jag har inte stängt några dörrar. Det är en stor ära att vara med i landslaget. Men jag förstår att det finns spelare som förbundskaptenen nu har sett dagligen på sina läger, under lång tid. Jag förstår att det ska krävas mycket för att han ska byta ut någon. Det är yngre spelare och kanske påverkar det att de spelar utomlands. Det kan jag aldrig göra något åt och därför är det inte värt att lägga någon energi på det heller.

– I slutändan är jag nöjd med var jag är i min fotboll just nu, att jag kan prestera fortfarande. Det är jag glad för.

Det är din andra omgång i FC Rosengård, du spelade först i föreningen 2015–2017 och sedan kom du glädjande nog tillbaka i december 2020. Är du på en bra plats i livet?
– Ja, det är jag verkligen, det finns ingen annan plats jag hellre hade velat vara på. Det var precis så jag kände när jag skrev på andra gången, det finns inget annat. Jag saknade Malmö och föreningen och allt vad den står för, det finns inte på många andra ställen, framför allt inte i Sverige. Det fanns inget som talade för att jag inte skulle komma tillbaka hit.

Nu har ju du, med den äran, burit lagkaptensbindeln i FC Rosengård hela hösten. Hur har det varit?
– Det är inte så konstigt med tanke på att det har jag gjort förut, även här i klubben, men det är så klart tråkigt eftersom det beror på att vår lagkapten inte kan vara ordinarie, då blir det som det blir. Men det är en ära och det är inget som förändrar mitt sätt att vara i laget eller hur jag presterar. Det är bara tråkigt att Caroline Seger inte kan vara med oss på planen. Det är en stor spelare som man saknar, både på träningar och matcher. Hon gör verkligen sitt bästa vid sidan av, försöker vara delaktig så mycket hon kan och finns med i omklädningsrummet och även på träningar. Det är inte så att vi har tappat en spelare som har lämnat klubben utan hon är kvar med kropp och själ och gör verkligen ibland mer än vad hon behöver.

Vilken typ av kapten är du?
– En sådan spelare som jag alltid brukar vara. Som kapten är jag verbal, försöker visa vägen lite grand, styr och ställer så mycket det går. I den positionen jag har blir det mycket defensivt arbete, men förhoppningsvis kan jag bidra offensivt också.

Pratar ni någon gång med varandra, du och Seger, om vad lagkaptensrollen innebär?
– Egentligen inte, men vi pratar ju om ledarskap och sådant, inte bara jag och Seger utan det diskuterar vi även i gruppen. Det är ju ett ok att bära när man spelar i FC Rosengård, att man vet att under säsongen kommer det med all säkerhet att ske förändringar. Spelare kan komma och gå, föreningen har alltid varit en sorts språngbräda ut i Europa. FC Rosengård är ju kända för att ha många spelare som nu spelar ute i stora klubbar i Europa, det är jättefint att det kan vara så. Men det kan påverka laget under säsongen, stora spelare, landslagsspelare, försvinner. Det blir en plats att fylla och det är alltid en pågående process hur man hanterar det inom laget. Vi behövde hantera det förra året och jag tyckte vi gjorde det bra. Jag tycker det har känts på samma sätt i år.

Ni är ett annat lag än i våras, du har fått nya kompisar i backlinjen. Hur snabbt kan ni spela ihop er och lära känna varandra?
– Det som är positivt är att det inte är helt nya spelare som kommer in; Jessica Wik har kommit tillbaka, Rebecca Knaak var skadad under våren och har också kommit tillbaka men även Fiona Brown som spelat under en lång tid har funnits med. Det känns som att vi har fått in fler spelare i backlinjen än vad vi har tappat. Även Ria Öling, som tidigare spelat på en annan position, har gjort det jättebra, så vi har en lagdel som har blivit mycket starkare. Vi har spelare som kan spela på olika positioner vilket är en stor fördel för oss.

Nu är det snart dags för Champions League-gruppspel. Om vi börjar med kvalspelet, beskriv känslan när ni hade besegrat Brann på hemmaplan!
– Det var mest glädje, men lite lättnad också efter slutsignalen. Det kändes lite lugnt på slutet ändå, men lättnaden när Sofie Bredgaards mål gick in…Inga matcher är lätta och vi spelare var väldigt införstådda med att det inte skulle komma att bli en lätt match.

– När man väl är inne i matcherna så tänker man på det på ett lite annat sätt än de som står bredvid gör. Jag tänker på förra året när vi inte klarade av att ta oss till gruppspelet, det betyder så mycket. Bara det här att sitta och titta på matcherna i december månad och tänka ”fan, där kunde vi ha varit”. Men också vad det innebär för klubben, intäktsmässigt. Det är det som är den största förändringen. Det betyder också ett ökat intresse, det märker vi ju nu direkt när vi vet vilka motståndare vi har fått. Förhoppningsvis verkar det som att det kommer att bli fullsatt här hemma mot FC Barcelona. Det är slutsålt på sittplats!

Som spelare, du har spelat en lång säsong och vi går in i slutet av oktober. Några ligamatcher kvar, men alltså också dessa gruppmatcher. Hur känns det, får du och ni extra energi av att tänka på det?
– Ja, vi kommer att göra något historiskt. FC Rosengård har aldrig spelat ett Champions League-gruppspel tidigare, vi kom inte dit förra året, men det var en av årets målsättningar, vi ville ta oss dit. Det är något utöver det vanliga, en morot. Ingen kommer att tänka på tunga ben i det här läget, det är bara häftigt.

Härligt med fullsatt inför hemmapublik, men sen ska ni upp och stångas på Camp Nou också…
– Vi har suttit och tittat på de här matcherna där det slagits rekord i olika ligor och det är det här vi har eftersträvat i så många år. Vi som har varit med så länge, vi känner att det här kommer att bli hur stort som helst att få ta del av. Att få spela på en sådan arena inför stor publik. Det kommer att bli en stor lärpeng för de unga spelarna att få spela inför den publiken, det är något man kan bära med sig under resten av sin karriär. Och på hemmaplan så kommer det säkert att egga upp vår publik och det är dit vi har velat komma. Vi ska njuta av detta!

Vår klack, våra supporters är ju genuina på så sätt att de inte är supporters till ett befintligt herrlag som även valt att stödja damlaget, utan de har bildats och startats på grund av er primärt.
– Ja, och det är man bara stolt över som spelare! Publiken är viktig. Vi har spelat många matcher under året med bra ös i publiken, både Hammarby och Häcken har också stort stöd.

Men vi ska inte glömma bort att vi har några matcher kvar i OBOS Damallsvenskan!
– Stämmer, vi lever i nuet!

Gårdagens match hade ju sin speciella prägel eftersom ni spelade med nya matchställ.
– For a better day! Det är en av de grejerna jag nämnde i början med att komma tillbaka till en förening som FC Rosengård, som står för så mycket utanför planen. I fjol var det Pride, innan dess spelade vi i ett ställ för att stötta Cancerfonden. Just den här typen av match där vi kan sätta spotlighten på något annat än bara oss, det betyder så mycket och just den här kampanjen som vi gör tillsammans med Tim Bergling Foundation, den är så viktig. Det är något som jag tror att alla kan relatera till, vem man än är. Psykisk hälsa är något som alla behöver hantera någon gång under sitt liv, på ett eller annat sätt. Det är superviktigt och en sak som gör mig väldigt stolt över att spela i den här klubben.

Efter gårdagens match ligger FC Rosengård åtta poäng före Kristianstad, som har en match mindre spelad, det är väl ingen risk att ni slappnar av de sista omgångarna?
– Absolut inte, vi vet att alla matcher är viktiga för oss. Vi har ju Kristianstad borta i nästa omgång, så att kunna hålla de poängens distans är ett stort mål för oss. Men det är också en förberedelse inför vintern som kommer. Tre matcher kvar i ligan, det finns ingen risk att slå av på något tempo!

De senaste inläggen: