
Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Publicerad: 25 augusti 2021 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner
Vi träffar ett av föreningens nyförvärv, Mia Persson, samma dag som FC Rosengård arrangerar Pride Partner Cup. Innan vi slår oss till ro för att prata har Mia redan hunnit morsa på ett par personer som spelar i några av de olika lagen. Det var kvickt, att hinna lära känna olika samarbetspartners efter så kort tid i föreningen, säger jag.
– Nej, alltså, dom är från Sjöbo! kontrar Mia. ”Han som gjorde mål nu, bor förresten granne med min bror!”
Det ska visa sig under samtalets gång att Sjöbo är en viktig plats i Mia Perssons liv. Här växte hon upp, här bor kompisar, föräldrar, syskon och mormor kvar. Och hon själv och hennes sambo också. Att det blir en hel del pendling varje dag tycker hon inte är något som helst problem.
– Jag har ju kvällarna lediga, säger hon med ett leende.
Karriären började således i Sjöbo IF. Redan som femåring sökte hon sig till föreningens flicklag.
– Men bara efter några år gjorde jag ett litet avbrott. Det är så att jag alltid har varit morgontrött. Och när vi fick tidiga träningstider på lördagar och söndagar så var jag aldrig riktigt vaken, så det gick inte. Mina föräldrar frågade då tränaren i det ett år äldre laget ifall jag kunde komma och träna med dem i stället, för de tränade senare på dagen!
Det visade sig fungera ypperligt, Mia fick träna med de äldre spelarna i ett lag som var riktigt bra. Och med det laget spelade hon sedan ända tills hon blev mogen för A-lagsspel vid tretton års ålder.
– Vi spelade i söderettan. Lina Nilsson (senare legendarisk FC Rosengårds- och landslagsspelare) spelade i laget då. Och Sofie Persson, som sen gick till Eskilstuna. Och vi hade några spelare som så småningom kom att tillhöra Kristianstad.
Efter sex år i Sjöbo IF:s damlag lockade det stora landet i väster. Det blev fyra år på college med studier och fotboll i Kentucky. Två år i rad utsågs hon till årets spelare i Mid-South Conference där hennes collegelag spelade. 2013 var studierna avklarade, hon kom tillbaka till Sverige och valde att från sommaren det året spela i LB07.
– Under mitt första år i LB07 hängde det på sista matchen om vi skulle åka ut ur serien eller stanna kvar och då spelade vi lika mot Hovås, så vi klarade oss precis. Sen klättrade vi upp och jag fick vara med på hela LB07-resan vilket har varit fantastiskt roligt.
Vi vet att den resan ledde ända till de högsta höjderna – damallsvenskan. Det blev hela sex säsonger för Mia i den forna lokalkonkurrenten. Ett lag som under några år spelade tuffa allsvenska derbyn mot FC Rosengård, men som nu börjat om i division 4.
Under största delen av sin tid i LB07 var hon lagkapten, ett prestigefyllt uppdrag som kräver att den som har det tar mycket ansvar.
– Ja, faktiskt både på och utanför planen. Jag är väldigt seriös som person och tycker själv att jag är professionell. Därför kräver jag alltid allt av andra – men även av mig själv. Jag tog gärna det ansvaret och gjorde det med glädje.
FC Rosengårds nya a-lagstränare Renée Slegers är därmed inte heller någon ny bekantskap för Mia, de båda kamperade tillsammans i LB07 under ett halvår innan Mia fick utlandskontrakt.
– Jojo, min sista match för den föreningen spelade vi mot just FC Rosengård. Och då vann vi…
Idag njuter Mia av sitt helprofessionella liv, men hon minns hur hon under sin första tid i LB07 förutom att träna och spela på elitnivå jobbade 100%, för att senare gå ner till 80% och de sista åren 60%. Hon hade då ett civilt jobb som sparanderådgivare på Nordea.
2019 gick flyttlasset utomlands, då Mia skrev avtal med Slavia Prag i den tjeckiska ligan. I Tjeckiens vykortsvackra huvudstad, där Milos Forman en gång lät spela in den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Amadeus, trivdes Mia som fisken i vattnet.
– Det var helt fantastiskt i Prag. Det är en jättefin stad och jag trivdes väldigt bra. Jag bodde i ett lugnt område ungefär tio minuter från city. Språket var dock en barriär som inte var helt lätt. Alla pratar inte engelska och jag pratar ju inte tjeckiska. Men jag trivdes väldigt bra med laget.
Tjeckisk fotboll beskriver Mia som mycket mindre taktisk än svensk och mycket mer individanpassad. Hon berättar om de vansinnigt tuffa derbymatcherna mellan de båda huvudstadslagen Slavia Prag och Sparta Prag.
– Ojojoj, det var jättestor rivalitet. Spelarna känner ju varandra bra och de flesta spelar i tjeckiska landslaget tillsammans, men på derbyna är det stenhårt, det är som krig. Det är fula tacklingar och utdelade kort, men också lite charmigt.
Staden är delad. På ena sidan av floden Moldau håller man på Slavia och på andra sidan är det Sparta som gäller.
Mia trivdes med miljön och fotbollen. Det blev också spel i Champions League – höjdpunkter på säsongen som hon säger – som gav internationell erfarenhet. Och sejouren i Slavia Prag var Mias första som helprofessionell fotbollsspelare.
– Det kändes som att man var på träningsläger hela tiden! Det var helt fantastiskt. Och det är så skönt att nu kunna fortsätta som jag gjort de senaste två åren, då man hunnit bygga upp sig.
Men så kom pandemin. Mia, som hade tänkt att hennes sambo sedan många år ofta skulle kunna komma och hälsa på, fick finna sig att inte kunna träffa släkt och svenska vänner. Och laget blev mästare i kavaj.
– Vi blev mästare utan att spela serien färdigt eftersom pandemin gjorde att man avbröt ligan. Visst, det var märkligt, men vi hade haft en bra säsong fram till dess, så vi förtjänade att vinna.
– Jag flyttade ju till Prag för att jag behövde ett miljöombyte där jag kände att jag kunde fokusera lite mer på mig och inte bara ha hela ansvarsbiten som jag hade i LB07. Sen blev det som det blev med pandemin som ställde till det. Jag kunde inte komma hem så som jag hade velat och min sambo och min familj har inte kunnat hälsa på mig. Så ganska tidigt i början av året kände jag att ”nu vill jag flytta hem och om det finns något lag som vill ha mig så kanske det blir att jag spelar vidare.”
När hon stod åter i den skånska myllan kom samtalet från FC Rosengård.
– Och jag kände direkt att det kunde passa mig med att satsa vidare i en så professionell miljö, och det kändes bra från början. Så jag ser fram emot hösten och kommande år här i FC Rosengård!
Du har ju spelat både mittfältare och forward. Vad känner du dig själv mest som?
– Jag känner mig mest som en ren box-to-box-mittfältare och det har jag mest spelat i Slavia också. Men jag har en bakgrund som targetspelare, en klassisk 10: a mellan mittfält och anfall. Jag har också spelat lite på kanten som winger, men jag känner mig nog mest hemma som tvåvägsmittfältare.
Och vilka är dina styrkor?
– Jag är lojal. Ger alltid hundra procent och sätter alltid lagets bästa först. Jag är passningssäker och tycker själv att jag läser spelet bra och har bra speluppfattning och spelförståelse.
Finns det något du kan förbättra?
– Jag kan förbättra allt, men jag är ju ganska kort och byggd på ett visst sätt, jag känner att jag skulle kunna bli snabbare och mer explosiv. Framför allt snabbare med boll och i beslutsfattning. Men jag har kommit till en miljö där jag tror att jag kan utveckla det.
Det ska bli kul att se dig på plan!
– Tack, jag hoppas ju såklart på att få spela. Men faktum är att jag är en bra bänkspelare också. De minuterna jag får på plan, det är de jag får, och då jäklar!
Ålder: 31
En träningsfri dag…
– Då umgås jag gärna med mina föräldrar som nu båda blivit pensionärer. Jag vilar, går en promenad och sköter allt det där praktiska hemma; städar och handlar.
På teve ser jag…
– Det blir mycket fotboll, ett par matcher i veckan. Jag följer Champions League och alla ligor. Mitt lag är Barcelona. Det är sorgligt nu när Messi lämnat…men de har skött sina kort dåligt. Jag tror att han är tillbaka om tre år.
Vilka drömmar och förväntningar har du i FCR?
– Jag väntar mig en stenhård träningsmiljö som kan göra mig bättre som fotbollsspelare. Men också gemenskap och att vi vinner allsvenskan och går till gruppspel i Champions League och tar oss så långt som möjligt där. Jag förväntar mig att ha kul och bli bättre!
En hemlig talang…
– Jag tycker om att laga mat. Baka har jag svårare för, för då måste man följa recept. Jag gillar inte att följa recept.
Annan idrott?
– När jag var yngre tränade jag och en kompis brottning under några år. Vi brottades mot killar och det har gett mig jättemycket som jag fortfarande har nytta av. Smidighet och rörlighet till exempel.