”Det är en ynnest att fortfarande få vara med”

Publicerad: 6 juli 2021 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner

Malin Lundgren har funnits i föreningen sedan 1988, först som spelare och därefter som ledare. När hon började stod Berlinmuren kvar och en liter mjölk kostade en femma. Visst har mycket hänt sedan dess, men mycket är detsamma då som nu. Vi pratade lite gammalt och nytt med den rutinerade legendaren.

När Malin Lundgren var sju år spelade hon fotboll med killarna på gatan i Bara där hon bodde. Föräldrarna såg talangen, ville uppmuntra och tog med henne till Bara GIF som då var närmaste förening, en klubb med stor ungdomsverksamhet. Det blev kalla handen, där fanns inga flicklag. Nähä. Men skulle hon kanske ändå få kunna träna med pojkarna, undrade föräldrarna försynt? Så långt hade dock inte emancipationen kommit i mitten på 70-talet och det blev nej även på den frågan. Besvikna åkte familjen Lundgren hem igen.

Med tanke på Malins kommande framgångar är väl historien att likna vid skivbolaget Decca som nobbade Beatles med motiveringen ”gitarrgrupper är på väg ut”. Men vi fortsätter berättelsen.

– På samma gata som jag bodde en familj som hade två döttrar. En av dessa spelade i Skabersjö. De hade då bara seniorlag, inga flicklag. Jag fick följa med till damlagsträningen i Skabersjö, som åttaåring och vara med lite i periferin, fick springa lite på kanten. De tyckte väl synd om mig!

Ganska snart kom det dock påfyllning av unga tjejer och snart startade klassiska föreningen Skabersjö ett flicklag som fick vara med i seriespel. De blev sällsynt framgångsrika och följdes åt upp till 14-årsserien. Då började damlaget få ont om spelare och ett beslut togs om att hela flicklaget skulle flyttas upp till seniorverksamheten.

Då slutade ganska många. Det var jag och Cilla (Cecilia Larsson, senare även hon spelare i MFF) och några till som fortsatte. Då låg Skabersjö i högsta serien. Det fanns då fyra geografiska division 1-serier, de blev senare två.

På den tiden var Malin målvakt, och en duktig sådan. Som 16-åring blev hon utsedd till bästa flickspelare i den stora inomhusturneringen Skånecupen som arrangerades av Malmö FF och spelades mellan annandagen och trettonhelgen varje år. Men av målvakten gjorde Skabersjö sedan en forward.

– Det var inte förrän jag kom till MFF som jag blev omskolad till back, men när jag kom till klubben var det faktiskt som målvaktsreserv minns Malin.

1988 ändrade man seriesystemet vad gäller damfotbollen på elitnivå i Sverige. Från division 1 södra och norra tog man de sex bäst placerade lagen i varje serie och gjorde en enda allsvenska. Skabersjö klarade sig inte kvar på den övre halvan. Det gjorde däremot lokalkonkurrenten Malmö FF.

– Deras dåvarande ordförande Kenneth Lagerquist ringde och var intresserad, så jag, Cilla, Eva Zeikfalvy och Marinette Persson gick till Malmö FF.

Spelarna på den tiden hade ingen som helst ersättning, men Malin minns att det vissa år förekom en form av matchpremier som genererade någon hundring per vunnen match.

– Vi fick Ulf Bergquist som tränare 1989, det var exklusivt med en välkänd damfotbollstränare som värvats från Öxabäck. Han ville satsa och ställde krav. Då jobbade jag som undersköterska på akuten och jobbade varannan helg och vissa kvällar. Efter ett av de första mötena gick jag till Ulf och sa som det var, att jag hade problem med att få ihop tiden. Jag föreslog att jag skulle träna extra på förmiddagarna istället. ”Då tycker jag att du ska fundera över om du ska fortsätta” sa Ulf. Jag gick hem och grät.

Men Malin valde att satsa och då en lagkompis blev skadad i en landskamp blev hon ännu en gång transformerad – nu till högerback. En position som hon sen behöll och utvecklade under bland annat Ulfs ledning i mer än tio år. 1990 debuterade hon i landslaget, på Cypern i en nordisk försäsongsturnering.

– Vi mötte Danmark och vann med 1-0 och jag gjorde mål i debuten, minns hon.

Den landskampen följdes av ytterligare 62 och hon hann med att bärga många meriter, bland annat ett VM-brons, innan hon la skorna på hyllan efter säsongen 1998. Några månader senare föddes dottern Lina, men det hindrade inte Malin från att då debutera som sjukgymnast för laget som hon nyss lämnat som spelare.

– Då hade jag och Lisbeth Jönsson varsin kväll i veckan, jag hade torsdagarna. Min mamma gick utanför med barnvagnen och så kom hon in emellanåt när jag behövde amma.

Går det att jämföra dina egna erfarenheter som spelare med förutsättningarna för dagens lag?

– Fotbollen idag har ju utvecklats, är snabbare, tuffare, en naturlig utveckling. Förutsättningarna är det också milsvid skillnad på. Men vi hade det bra med den tidens mått, inte minst jämfört med andra lag. Vi fick våra kläder tvättade – man var ju i sjunde himlen. Och när vi fick ett eget omklädningsrum! Jag vet inte om man kan säga att det är proffsigare idag, för det vi hade var väldigt proffsigt då. Vi var ju oerhört seriösa och preparerade oss inför matcherna och var måna om att prestera. Det är dock fantastiskt att förutsättningarna idag är bättre, att det finns möjlighet att kunna vara heltidsanställd och utöva sin sport.

Sedan 1999 har alltså Malin varit verksam som sjukgymnast i laget, numera är hon framförallt med på hemmamatcherna. Det har gått några år…

– Jag är kvar för att jag tycker det är så fantastiskt roligt, att känna den där pulsen, matcherna, omklädningsrumssnacket. Jag brukar säga att det är en ynnest att få vara med fortfarande!

Det medicinska teamet idag består av en läkare, tre sjukgymnaster och en sjuksköterska som alla har olika antal timmars tjänstgöring per vecka. Malin, som har ett civilt jobb som verksamhetschef inom primärvården, kan inte vara med på dagtid.

– På matcherna handlar det ibland om att göra snabba bedömningar, kan spelaren fortsätta eller inte. Sen gäller det att allmänt vara med och stötta och peppa spelarna och vara en trygghet. Vi är ju också bollplank, både till spelarna och tränarna. Jag har dock inte hand om själva rehabiliteringsbiten, det uppdraget har Lisbeth och Suad som är på plats oftare.

Hur upplever du dagens lag?

Det är ett glatt gäng. De trivs ihop, det tycker jag man märker. Seger, Björn och Glodis brukar hålla låda i omklädningsrummet! Mimmi, Fiona, Olivia och Emma är också sådana personligheter precis som danskorna. Det är en härlig blandning av unga och äldre. Och de äldre tar fantastiskt bra hand om de unga. Det som jag tror är gemensamt för oss över tid är gemenskapen, viljan att vara i ett lag, att vinna som ett lag och förlora som ett lag. Alla glädjeämnen och sorger man delar. Det är tidlöst!

Fakta: Malin Lundgren

Född: 1967

Familj: Gift med Jonas, barnen Lina och Axel

Malin berättar om…

En duktig spelare hon lirat med:

– Vi hade ett himla bra lag i början av 90-talet. Många profiler, duktiga fotbollsspelare och härliga personligheter. Då tänker jag på till exempel Eva Zeikfalvy, Karina Sefron, Bonny Madsen, Anna Wällersten och Lena Videkull. Min favoritspelare och mitt föredöme är ”Zäta”, Eva Zeikfalvy. Hennes inställning både på och utanför planen är oslagbar.

Ett roligt minne från den aktiva tiden:

– Det är svårt att lyfta fram bara SM-guld och sportsliga framgångar, de små sakerna stannar i minnet. Jag har hur många minnen som helst. Jag tänker på sådant som man är med om eftersom jag fortfarande är involverad – hela den biten med omklädningsrummet innan match, musiken som spelades, bussresorna. Det är fantastiska minnen. Jag kan ta ett Skabersjöminne. Vi skulle möta Mallbacken på bortaplan och alla som åkt dit vet ju hur den resan är. Det fanns ingen video i bussarna på den tiden, man sov över på golvet i en gympasal på ett liggunderlag. Äntligen skulle vi då få en buss med video till vår Mallbacken-resa och detta var så stort att vi i flera veckor planerade vad vi skulle hyra för filmer. Ett par dagar innan resan så kom bolaget och sa att bussen skulle bli försenad, så vi skulle få en utan video. Alternativet var att vi väntade lite och istället åkte klockan 05.00 matchdagen, då skulle den moderna bussen vara tillgänglig. Vi valde det senare alternativet! Vi satte oss på bussen 05.00 – det är en åttatimmarsresa – kom till Värmland, spelade matchen, förlorade, satte oss i bussen och tryckte in en videokassett i spelaren och tittade på film hela vägen hem.

De senaste inläggen:

Ny forward till FC Rosengård

Robin Lindroos förlänger två år som assisterande tränare

Intervju med Jessica Wik som lämnar FC Rosengård

Erlings avslutande ord

Shannon Lynn förlänger – tar ansvar för målvaktsutvecklingen

Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

 

© FC ROSENGÅRD