Disa Hellwig ger allt för fotbollen

Inför den här intervjun så var det några små fåglar från kansliet som viskade i mitt öra att jag skulle prata lite med dig om ditt stora engagemang för föreningen. Vad skulle du säga om det?
– Ända sedan jag var liten har det varit en dröm att skriva kontrakt med FC Rosengård, och det finns mycket man kan göra och hjälpa till med i en förening utanför plan. Så för mig har det varit givet att också engagera sig i föreningens verksamhet. När A-laget har match brukar jag ofta infinna mig i VIP-en där jag hjälper till med att ta emot samarbetspartners och andra gäster innan matchstart. Jag har även ställt upp som publikvärd ett antal gånger.

– Många av spelarna i A-laget har varit mina förebilder länge och det är viktigt för alla unga att ha förebilder. Så att själv kunna bidra med att vara en förebild till yngre målvakter genom att vara målvaktstränare var en självklarhet för mig. Jag kommer själv ihåg känslan jag hade första gången jag var med på en träning med A-laget tillsammans med bland andra Caroline Seger och Olivia Schough. Det var ett av de häftigaste ögonblicken jag hade upplevt. Seger är en spelare med otroliga ledaregenskaper och är en stor inspirationskälla, inte minst för mig. Hon kliver ofta fram i tuffa perioder och bidrar med ny energi till alla runtomkring. Hon har gått igenom mycket under sin karriär men alltid kommit tillbaka starkare. Caroline har lärt mig att det handlar om att aldrig ge upp utan fortsätta kämpa. En sådan förebild som Seger är för mig vill jag kunna vara för andra.

Det här med att träna ungdomar, det får du berätta mer om!
– Jag har tränat ungdomar även innan jag kom till FC Rosengård, det har ofta varit tjejer mellan 11–15 år. Jag känner att om jag kan göra något positivt för dem, så att de blir glada eller inspireras, så är det guld värt. Det är så viktigt för yngre att ha förebilder. Många tjejer tenderar att sluta spela när man kommer upp i 15-årsåldern. Och det är svårt för klubbar ute på landsbygden att se den miljön som vi har här och att det går att komma hit och utvecklas. Där är projektet Hattrick by FCR fantastiskt som inspiration till klubbarna. Jag och Mia Persson var med för inte så länge sedan, när vi var på besök i Sjöbo IF.

Om du skulle ge tips eller ett gott råd till en ung tjej som vill bli målvakt, vad säger du då?
– Först och främst så är det väldigt många som är rädda för att göra ett misstag och släppa in mål, de känner att det blir deras fel om man förlorar en match. Men fotboll är en lagsport och man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. Det är inte nåns fel om man förlorar eller vinner. Som målvakt kan du aldrig ensam ta skulden för en match, tvärtom så kan du alltid hjälpa laget att vinna en match.

Men tror du att den fysiska rädslan kan spela in, alltså rädslan att få hårda smällar i den utsatta positionen?
– Ja, såklart är det så. Jag har själv dock aldrig varit rädd av mig, alltid varit stentuff, jag älskar att få en tackling och vinna dueller och dominera i målområdet. Fast även om jag inte har känt den rädslan så vet jag att det är många som har den. Men om man inte försökt så vet man inte. Våga misslyckas, det måste man kunna göra och sen alltid kämpa vidare.

Du har gjort det tydligt att ditt liv till stor del kretsar kring fotbollen och föreningen, men om du har en ledig dag, vad gör du då?
– Då umgås jag gärna med familjen och hjälper till därhemma. Hänger med vänner och tar en fika. Sen kollar jag såklart på en hel del fotboll när jag är ledig.

Alla de här insatserna du gör, både i föreningen och familjen, du känns som en person som gärna vill hjälpa andra. Vad säger du om det?
– Jag är en person som vill ge tillbaka till min omgivning och hjälpa andra. Det finns många där ute som har det tufft och man vet aldrig vad en liten gest kan betyda för någon annan. Det har alltid varit nära till hands att hjälpa andra under min uppväxt. Mina föräldrar arbetar som familjehem. Ett uppdrag som innebär att uppfostra och ta hand om barn vars biologiska föräldrar av olika anledningar inte har den möjligheten. Jag själv är ett sådant barn, mina biologiska föräldrar kunde inte ta hand om mig. När jag var två år gammal blev jag familjehemsplacerad i den här familjen tillsammans med min tvillingbror och nu är vi adopterade av dem. Hade inte någon hjälpt mig då så hade jag inte varit där jag är idag, jag vill kunna hjälpa andra så som jag själv blivit hjälpt. Oavsett om det är på planen eller utanför. Jag skäms inte över att jag har varit familjehemsplacerad, tvärtom har det stärkt mig. Jag kan inte göra något åt det dåtida, däremot kan jag göra något åt framtiden. Så länge du jobbar väldigt hårt, aldrig ger upp och tror på din dröm kan du nå väldigt långt.