Eldsjälen Ann-Christin Nilsson

Redan som barn i slutet av 1950-talet vaknade hennes fotbollsintresse på Malmö Idrottsplats. Men då var det inte damfotboll som gällde för Ann-Christin utan kanariefåglar. Åtminstone symboliska sådana.  

– Mina föräldrar var väldigt fotbollsintresserade speciellt min far som var medlem i IFK Malmö från tidig ålder berättar Ann-Christin Nilsson. ”Han var gul ända in i själen och gick på alla hemmamatcher och mamma och jag var ju med då och då. Matcherna spelades ofta på söndagarna, som jag minns det, och innan avspark gick vi ibland och åt middag på Pilgården.”

Redan här är det dags att göra en kort utvikning, för ett så klassiskt etablissemang som Pilgården måste belysas. Byggnaden i ljusgult tegel, som fortfarande står kvar ett inkast från Station Triangeln, inrymmer numera bland annat bageriet Gateau, men fordom fanns det i byggnaden både restaurang och bowlinghall som Malmöfödde statsministern Per Albin Hansson invigde i början av 1940-talet.

Nå, efter att näring intagits gick familjen Nilsson så bort till Malmö idrottsplats som då var den stora arenan, detta var just innan Malmö stadion byggdes. Här lärde Ann-Christin känna namnen på de kända IFK-arna, bland annat målvakten Henry ”Chrischan” Christensson i ett lag som då spelade betydligt högre upp i divisionerna än idag.

Själv spelade inte Ann-Christin fotboll, däremot basket som hon fastnade för då en av hennes lärare spelade i landslaget. Hon beskriver sig själv som ”en blyg Malmötös”, men en som gärna ställer upp och hjälper till för saker hon brinner för.

– Jag styr och ställer, jag har det i mig. Jag vill gärna hjälpa till och ställa upp, men håller mig gärna i bakgrunden.

Inom ramen för yrkeslivet har hon arbetat på olika ställen innan hon blev det hon kallar årsrik, en ljuvlig eufemism för det faktum att hon inte längre behöver lönearbeta till vardags. De sista tio åren arbetade Ann-Christin som executive assistent till ägaren på Volito, ett investmentföretag med flera ben att stå på, varav fastigheter är ett.

Efter ett event uppmärksammade hon ledningen på att företaget sponsrade stadens stora herrlag, men att inga pengar gick till det meriterade damlaget – som vid den tiden hette LdB FC Malmö. Då blev det ändring direkt.

– Vi fick en summa pengar och på den vägen är det säger hon, inte utan stolthet.

Som ansvarig för sponsringen jobbade hon bland annat för att få kollegorna att gå på matcherna, att få större publik till hemmaarenan är något Ann-Christin tycker att man behöver jobba hårt för.

Som privatperson har hon också gjort volontära insatser på matcherna, som när hon hjälpte till att måla FCR-flaggor i ansiktet på publiken.

– Det var samma dag som Lotta Schelin gjorde sin första match för föreningen, en jätterolig dag och det kom mycket folk minns hon.

I fjol hjälpte hon vid två tillfällen till med att vara publikvärd, en ny upplevelse med ganska strikta coronarestriktioner som det gällde att efterleva för volontärerna.

På frågan om vilka spelare som gjort störst intryck på henne nämner Ann-Christin två legendariska lirare; Anja Mittag och Marta. Och så serverar hon tvenne anekdoter om dessa spelare.

– Jag träffade dåvarande VD:n Klas Tjebbes en gång utanför Hipp när jag varit där och ätit lunch. Han hade en FCR-vindjacka på sig som jag tyckte var fin och jag undrade om den gick att köpa.

Klas beklagade, kollektionen fanns bara för spelare och ledare. Men några veckor senare dök han upp på Ann-Christins kontor och överräckte en jacka med nummer 31.

– Då hade Anja Mittag precis slutat så jag fick helt enkelt hennes jacka. Jag hade den på mig lite senare på en match när det var dåligt väder. Efter matchen drog jag upp kapuschongen för att undvika regnet och längs med spelargången stod då en massa småtjejer som skulle ha autografer av spelarna. När de såg mig komma gående gjorde hela gänget ”high five” på mig, de trodde nog allihop att jag var Anja!

– En annan gång mötte jag Erling Nilsson i en blomsteraffär i stan, han kom in som ett jehu och skulle hämta blommor. ”Vi har signat en ny spelare” sa han och jag replikerade att det kunde ju inte vara Marta, för hon är väl för dyr. ”Äsch, så dyr var hon inte” log Erling och så visade det sig nästa dag att det var just hon som hade anslutit till truppen.

Bea Sprung är en spelare ur dagens gäng som Ann-Christin gärna lyfter.

– Hon verkar ha bra energi, vilja och jäklar anamma! Henne vill jag gärna följa framöver tillsammans med de övriga duktiga spelarna med den otroliga Seger i spetsen.

Kanske har ni sett de speciella FCR-armbanden som spelare och funktionärer synts i de senaste åren. De är Ann-Christins verk.

– Ja, jag skyller helt enkelt på pandemin, skrattar hon.

– I förrfjol när allting blev så tyst och konstigt levde man ju i en bubbla, man gick tio meters omväg om man såg en människa. Då satt jag hemma och funderade. Jag har nämligen aldrig sett att FCR har haft några supporterarmband, så jag fick för mig att börja göra sådana. Jag beställde hem pärlor; röda, blå och vita och satte i gång. Jag tänkte mest att småtjejerna som spelar skulle kunna tycka om dem.

Därefter skickade Ann-Christin ett mejl till FC Rosengårds VD Jenny Damgaard och undrade om föreningen ville ha armbanden. Det ville man såklart.

– Jag var tydlig med att jag gör dem och står för kostnaden. Men om de säljs och det kommer in några pengar så vill jag gärna att de går till Football for Life i Sydafrika. Pandemin har påverkat tillvaron så mycket för spelarna där och de har också haft inbrott, så alla tillskott är bra.

Hittills har det blivit två kollektioner och i år har Ann-Christin tankar om att göra en ny. Det har blivit några hundra armband hittills, som vart och ett packas i en liten cellofanpåse. För intresserade har föreningen mer info.

Ann-Christin vet precis hur man kittar sig för en säsong med FC Rosengård.

– Ja då, jag har både årskort och medlemskort. Och på hemmamatcherna gör jag så här – när jag kommer till matchen så tar jag en kopp kaffe och sätter mig på huvudläktaren. Sen i pausen går jag över och ställer mig i hejaklacken! Jag tycker det är så kul med dem, de är bra på att hålla i gång!

Har hon då någon konkret önskan för vad säsongen 2022 ska ge?

– Ja, rent personligt så skulle jag faktiskt vilja få hålla i en av landslagsspelarnas OS-silvermedalj från i fjol! Det var synd att de förlorade finalen, men nu är det bara att jobba vidare, vi tar EM-guld i stället i sommar! EM-guld för damlandslaget och ett försvarat SM-guld för FCR hade ju inte varit så dumt.

De senaste inläggen: