Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Publicerad: 12 oktober 2021 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner
Hon pratar fyra språk flytande, njuter av att instruera och gillar att läsa om kända kockar – men det är deras teamwork som intresserar henne mer än själva matlagningen. Läs mer om Ieva Kibirkštis som är huvudtränare för Dam B och en av flera assisterande tränare kring A-laget.
När Ieva Kibirkštis på morgnarna går till busshållplatsen från sitt hem i Vallåkra har hon rapsfält och råmande kor runt hörnet. I en liten ort som är känd för sin stenkärlsfabrik och sitt tomatcafé njuter hon av den pastorala idyllen men passar också på att ladda upp inför de mer intensiva dagarna med träningar och matcher som är hennes vardag i FC Rosengård.
Kontrasten mot hennes bakgrund kunde inte vara större. Ieva (namnet uttalas Jeva) växte upp i mångmiljonstaden Montreal – Leonard Cohens och Céline Dions hemmabana – med en litauisk mamma och en kanadensisk pappa. Men farfar kom också han från Litauen och farmor från fransktalande Kanada. Sammantaget pratar Ieva därför fyra språk flytande och efter några år på de sydliga breddgraderna har hennes svenska fått charmiga skånska diftonger.
I Montreal gick Ieva i franska skolan och redan som femåring började hon spela fotboll.
– Det var väldigt vanligt att börja spela så tidigt i Kanada. När jag så småningom blev landslagsspelare för Litauen så var det många som kommenterade det: ”Wow, du började spela som femåring, jag började spela för fem år sen!”
Ieva har nära till skratt, blandar engelska och skånska och gestikulerar med hela kroppen när hon berättar. Vi får berättelsen om hur hon som 17-åring flyttade till USA för att spela collegefotboll och bodde i det stora landet i väster i fyra år. Det var – erkänner hon – de fyra sämsta fotbollsåren hon haft, men å andra sidan var fördelen den att hon redan då började fokusera på att bli tränare.
– Miljön var inte rätt för mig, jag var helt fokuserad på att bli proffs, men de andra var inte så seriösa. Och jag blev skadad. Så redan som sextonåring började jag att instruera på ”soccer camps” på sommaren och på mina lediga dagar tränade jag ungdomar.
Hon gick diverse tränarutbildningar och förkovrade sig, alltid med mottot ”jag vill bli proffs men om det inte går så vill jag bli tränare” i bakhuvudet.
Men varför åkte hon egentligen till USA för att gå på college, sådana finns ju i Kanada också?
– Jo, det finns absolut i Kanada, men det är precis som här i Sverige – många har en dröm om att få gå på college i USA! Och jag visste redan som ung att jag inte ville bo i Montreal – ett fantastiskt ställe, missförstå mig rätt – så efter USA-sejouren när jag skulle göra min mastersutbildning så blev det Europa. Jag studerade och skrev min masters i Finland, det var idrottspsykologi, och sen pluggade jag på distans och spelade med ett division 1-lag i Tyskland.
Hennes egen landslagskarriär började i tonåren, som femtonåring kom hon med i U-landslagen och året därpå i litauiska A-landslaget.
– Men de tog inte hand om sina spelare i Litauen lika bra som de gör nu, jag spelade exempelvis för U17-, U19- och A-landslaget samtidigt. Det var kul, men intensivt! Det var en jättebra upplevelse att kunna representera sitt land men jag slutade i landslaget när jag var 23, jag hade haft för många hjärnskakningar då.
Ieva var försvarsspelare, ofta mittback eller vänsterback, inte med en naturlig vänsterfot men dedikerad som hon är lärde hon sig använda ”fel fot” hyfsat bra.
Till Sverige kom hon dels på grund av kärleken, dels för att hon sökte ett tränarjobb.
– Jag hade träffat en kille som pluggade i Lund och vi hade först ett distansförhållande innan jag flyttade till Sverige. Flyttade gjorde jag dels för att jag ville vara med honom, dels för att jag behövde hitta ett jobb. Jag mejlade varenda klubb i damallsvenskan och elitettan med en fråga om de behövde en ungdomstränare och tre klubbar svarade…
Man får ju verkligen hoppas att FC Rosengård var en av de klubbarna….
– Ja, så var det! Och jag hade ett möte med Erling, men just då fanns det inte något jobb som var tillgängligt. Däremot fick jag jobb i Kristianstads DFF där jag blev F19-tränare. Efter några månader utökades det med F17-laget och så fick jag tolka en del för en spelare från Elfenbenskusten som bara pratade franska, så då var jag mycket med A-laget också. Själv kunde jag ingen svenska på den tiden.
Ieva berättar om hur hon arbetade med att bygga upp ungdomsverksamheten i föreningen och samtidigt fick ett uppdrag som förbundskapten för Litauens U17-landslag, ett jobb hon hade i några år. Under samlingarna där bodde hon också ett tag i Litauen. Där hade hon ett eget team omkring sig med många unga, ambitiösa tränare.
– En av de fystränare jag hade då är faktiskt fystränare i Malmö FF:s U17-lag nu, det är skoj.
Efter några år med intensivt arbete med ungdomar kände Ieva att hon behövde ta ett kliv upp till seniorfotbollen och fick då jobb som huvudtränare för Hittarps IK. De hade då precis gått upp i division 1 och hade en del utmaningar.
– Första året fick jag tänka så här – hur ska vi få dessa division 2-spelare att klara av att stanna kvar i en division 1-serie? Vi ökade träningsdosen från två till tre gånger i veckan, det var en härlig blandning spelare, allt från en 40-åring till en 16-åring. Flera var gamla proffs och några ville inte ha en tränare som var yngre än vad de själva var.
Laget klarade av att hålla sig kvar i division 1, även om det inte avgjordes förrän i allra sista matchen för säsongen. Året därpå fick man in nya spelare och då var det ett mer etablerat lag som spelade sig till en sjätteplats i serien.
Under tiden i Hittarp hade Ieva lärt känna Renée Slegers som då tränade LB07. Ieva fick uppdrag som analytiker, det funkade bra och de jobbade fint tillsammans. Renée fick uppdrag i FC Rosengård och ville att de skulle fortsätta sitt samarbete.
– Och till slut fick jag frågan som det var omöjligt att säga nej till, skrattar Ieva. ”Ändå var jag lite osäker på hur det skulle vara att jobba som assisterande tränare när jag varit huvudtränare i så pass många år. Men det var jättehäftigt. Det var rätt skönt att inte vara i strålkastarljuset hela tiden utan bara fokusera på fotbollen och inte behöva ha koll på en massa annat.
Under sommaren har Ievas arbetsuppgifter förändrats ganska radikalt.
– När Renée blev A-lagstränare fick jag uppdraget som huvudtränare för Dam B och så tog vi in Oscar Lorentzon som assisterande för resten av året.
Ieva berättar om ett B-lag med bra och ambitiösa spelare som spelar i en serie där man snabbt blir straffad om man gör ett misstag. Det går snabbt och det är fysiskt men, menar hon, väldigt utvecklande för gruppen.
– Det är stor skillnad mot ungdomslagen. Man kan spela mot en forward som inte gör någonting i sitt försvarsarbete, men den enda gången då man glömmer bort henne kan hon vända upp direkt och göra mål. Det är gamla proffs i den serien och spelare som spelat i division 1 jättelänge. Det är svårt att göra en dålig prestation och ändå vinna matcher i den serien. Visst är steget till allsvenskan lite mindre, men det är fortfarande jättestort.
– Dessutom är jag andre assisterande tränare för A-laget. Det finns inte jättemycket extra tid för just det, men jag har en del ansvar på träningarna, jag hjälper bland annat till med styrketräning och förberedelser och gör matchanalyser under matcherna. Då sitter jag på läktaren med min dator och kodar så att vi har lite ”tags” om vad vi tycker ska vara viktigt att visa för spelarna följande vecka. Direkt efter matchen kan coacherna se hur vi har agerat i de olika spelytorna utan att behöva titta igenom hela matchen.
– Samtidigt ser jag matchen på min Ipad och om det är något jag ser som är jätteviktigt så kan jag skicka ner en screenshot till Kenneth som sitter på bänken och gör i princip samma sak. Vi kommunicerar bra med varandra kring det.
Att arbetsdagen till stor del tillbringas utomhus är något som Ieva uppskattar.
– Ja, jag älskar det! Sen kommer regnet och då ångrar jag att jag sagt det här, men det är en av de största fördelarna, att vara utomhus på sitt jobb.
Det är inte utan att man undrar hur en vanlig dag i Ievas liv ser ut. Är det bara fotboll, från morgon till kväll?
– Jag går upp ganska tidigt och försöker träna tidigt på morgonen, annars blir det inte gjort. Så jag löptränar i närheten av där jag bor. Sen tar jag tåget hit, det är jättesmidigt, tar cirka en timma. Vissa dagar har vi möte med alla i staben kring A-laget, direkt på morgonen. Och sen tränar laget klockan 11. Ibland är jag med hela träningen, om jag har annat inplanerat så går jag ifrån, det beror lite på upplägget. Därefter är det debriefing och lunch och planering av nästa dags träning med A-laget. Så planerar jag inför B-lagsträningen och vi tränar 15.30-17.00. Sen är det dags att åka hem!
Den största utmaningen i Ievas liv är balansen mellan arbete och fritid. Därför lyfter hon fram att det är väldigt bra att vara i en förening som FC Rosengård där man verkligen tar den biten på allvar.
– Föreningen vill verkligen att man tar lediga dagar och om man arbetar för mycket kommer någon att säga det. Det är första gången jag har varit i en förening där man ser till helheten på det sättet och bryr sig om det, för det är inte hållbart att jobba hela tiden. Och jag har blivit bättre på att inte jobba när jag kommer hem på kvällen. Då hänger jag med min sambo i stället. Vi älskar att vara ute och vandra båda två. Och i Vallåkra är man inte långt från naturen och det är nära kusten.
Litteraturens värld är också viktig
– Jag läser jättemycket, jag älskar det verkligen. Nyligen har jag läst Macintyres bok om ryska spioner, men jag läser också mycket biografier. Och de senaste två åren har jag läst en hel del om kockar! Det finns så många paralleller mellan att vara tränare och vara kock – det handlar om att leda folk och vara kreativ och det gav mig en oväntad insikt, jag tycker det är mycket intressant.
Det började med att Ieva såg en teveserie, At the Chefs table, där den danske kocken René Redzepi som driver och äger restaurang Noma – som i skrivande stund har tre stjärnor i Guide Michelin – berättade om hur han coachade sin grupp.
Det var helt annorlunda mot hur andra kockar arbetade, de flesta var mer hierarkiska. Renée ville att alla skulle vara delaktiga och menade att man är kreativ tillsammans och gör jobbet tillsammans. Det gav mig inspiration om hur man kan jobba i team och det tar jag med mig till fotbollsträningen!