Erling analyserar: FCR – Linköping

FC Rosengård vann med 4-0 över Linköpings FC efter en stark spelmässig vändning i andra halvlek. Segern gav en semifinalplats i Svenska Cupen, där man ställs mot Eskilstuna United på Malmö IP på söndag kl 13.00.

Som alltid, ja nästan alltid i Malmö, så lyste solen under lördagen och Rosengårds trogna hemmapublik kunde bänka sig för att njuta av både sol och att hemmalaget skulle bjuda upp till en trevlig fotbollsunderhållning. Ni som följer oss minns att jag varit kritisk till vårt spel i våra två tidigare matcher i gruppspelet. Efter en vecka med bra träning var jag dock säker på vinst mot Linköping och hoppades även på att vårt spel och målskytte skulle lossna. Tyvärr tvingades Renée Slegers och ledarstaben göra en förändring strax för matchstart, då Emma Berglund inte ville chansa med sin skada. Vår 18-åriga talang Athinna Persson Lundgren fick starta som mittback.

Gästerna Linköping och tränaren Andreé Jeglertz gjorde självsäkra uttalande under veckan och kom till Malmö med ett stort självförtroende. Man började matchen i ett högt tempo och med mod och tålamod lyckades de skapa några vassa målchanser, som borde förvaltats bättre. Mot bra lag som Rosengård, måste man göra mål när man får chansen, annars blir det problem. Eftersom Rosengård har så många spelare med hög kvalitet kommer man förr eller senare jobba sig in i matchen, och mycket riktigt tog hemmalaget över efter en dryg halvtimmes spel. Min bild från första halvlek, och säkert delades den av vår publik, var att Linköping skulle haft en ledning med något mål efter en stark inledning.

Vad Slegers sa till spelarna i halvtid vet jag inte, men Rosengård kom ut som ett helt nytt lag i andra. Som alltid i täta matcher är första målet väldigt viktig, så när Caroline Seger redan i 49:e minuten höll sig framme på en hörnretur och petade in 1-0 lossnade spelet och vi kände igen Rosengård från förra året. Mia Persson dundrade in 2-0, Olivia Schough kom fri med målvakten och skruvade snyggt in 3-0 och i slutminuterna fastställde Mimmi Larsson resultatet 4-0.

Hur är det möjligt att matchbilden kunde förändras så drastiskt, undrar säkert ni som såg matchen. Under söndagen hade jag tid att se om matchen. Då inser jag att intrycket som jag hade med mig in i halvtidsvilan, att Linköping borde lett med något mål , inte stämmer riktigt. Totala målchanser i första halvlek var ungefär lika för båda lagen. Ibland måste man erkänna att även med ett bra fotbollsöga så stämmer inte alltid bilden man får med sig när man sitter på läktaren och analyserar.

Linköping är ett bra organiserat lag och de har ett klurigt sätt att bygga upp sina anfall, så även om vi var förberedda på hur de skulle spela var det inte lätta att hantera deras taktik. Jag tror att Linköping kommer tillhöra topp tre i årets serie. Roligt att se Nilla Fischer tillbaka som mittfältsgeneral och hon kommer säkert att vara med i EM-truppen som vår förbundskapten tar ut i sommar.

Jag läser också om våra skador i media och jag fick frågor i lördags om alla våra skadade spelare. Självklart är det aldrig roligt med skador, framförallt är det ju inte roligt för spelarna som drabbas och som tvingas att sitta på läktaren. Skador måste man dock räkna med händer varje säsong och eftersom vi har många unga lovande spelare så kan detta ge dem möjligheten att visa upp sig.

Rosengård har idag en kader av unga spelare som fostrats i klubben, detta tack vare några duktiga tränare som varje dag jobbar med våra lag. Ett bevis på vilket bredd vi har är att samtidigt som vårt A-lag spelade så var vårt div 1-lag och mötte Ifö Bromölla IF (som i år spelar i Elitettan) och gjorde en bra match som slutade med en säkert vinst med 2-3 till vårt unga lag.