Erling Nilsson – Årets Eldsjäl

När vi nu ändå är inne på historier från förr, vilken är din bästa värvning?
– Ja, det är en svår fråga – på tre värvningar brukar ju två vara bra – och vi ska ju egentligen inte prata om gammalt, men herregud – Marta var världens bästa spelare och det fanns ju inte en klubb i världen som inte hade signat henne. De 3,5 åren hon var här var fantastiska. Hon ringde själv upp mig för att höra om hon var välkommen hit, innan hennes agent ringde. Hon hade gått några tuffa matcher mot våra spelare, så hon ville veta att de accepterade henne.

Du har ju varit som en pappa för många av spelarna du värvat.
– Det är klart, vissa spelare kommer man närmare än andra. När exempelvis Amanda Ilestedt kommer till Sverige så kommer hon och äter middag med oss, antingen hemma eller i Mölle, samma sak med Zecira Musovic. Och Sara Björk Gunnarsdottir pratade jag med bara häromdagen…Många av spelarna kommer ju hit som väldigt unga, så man blir ett stöd för dem. Och när Ramona Bachmann kom, då påstod Ali Riley att hon var min prinsessa, menade att Ramona inte kunde gå ut och köpa tidningen själv, att jag körde henne överallt. Ali var förresten en märklig värvning, hon var i Tyskland och hade inget kontrakt, så jag tog tåget ner och träffade henne på ett café och värvade henne till oss. Vi har blivit väldigt goda personliga vänner och umgås när hon är i stan. Sen finns det säkert spelare som har helt andra minnen…

Om du reflekterar över de år du har varit i föreningen, hur tycker du att damfotbollen utvecklats sedan du började?
– Det är en fruktansvärt stor skillnad, tänk träningsmässigt, tempo, löpsnabbheten, det vore ju hemskt om det inte hade varit någon utveckling i damallsvenskan. Vi tränar ju ändå 7–8 pass i veckan. Och internationellt går det inte att jämföra…framför allt har det gått fort de senaste åren, inte minst lönemässigt. Det är fantastiska löner ute i Europa nu och det är ju jättebra, men det finns ingen möjlighet för Sverige att matcha de pengarna.

Samtalet rör sig kring damfotbollen i stort, hur Erling tycker att det är synd att unga spelare ibland inte har tålamod utan byter förening för snabbt, hur han aldrig vill ha sällskap under matchernas gång utan sitter för sig själv för att kunna analysera i lugn och ro, hur många sms han och Sjögran skickar mellan sig under varje match…han är en anekdotmaskin som har gjort en spännande resa i föreningen och mycket har han fått uträttat. Men en sak tycker Erling är en klar besvikelse och det är åskådarsiffrorna på A-lagets matcher och varför föreningen inte lyckats på den punkten. Han berättar om långa arbetsdagar när det är hemmamatcher, hur de anställda kommer till jobb klockan 08 på morgonen och kommer hem 14–15 timmar senare. Ett slit med förberedelser som måste göras oavsett hur många som kommer på matcherna.

– Det hade varit jättekul om vi kunde ha 2–3 000 i publiken åtminstone. Men vi får aldrig ge upp.

Om vi nu avrundar med priset du fått Erling så vill jag be att få gratulera och ställer samtidigt en klassisk sportfråga – hur känns det?
– Tack! Jo, det känns lite genant egentligen, tycker jag. Det finns ju så många som gör ett jättejobb, men såklart är det kul att bli uppmärksammad. Och det är också jättefint att även klubben får den uppmärksamheten!

Nu är det dags för fotografen att porträttera vårt intervjuobjekt innan han ska i väg och få sin fjärde vaccinspruta. När vi kommer tillbaka till kontoret piper det till i mobilen. Det är Erling som sms:ar. Och med det låter vi nestorn få det sista ordet:

”En sak som jag är stolt över är att jag har varit med och jobbat på att vi har fantastiska kvinnor på ledande poster i klubben: klubbchef/VD, sportchef, huvudtränare för A-lag, assisterande tränare i A-lag, kvinnlig huvudtränare för B-laget, Lena Videkull och Louise Eklund i viktiga roller, för mig är det inte bara politisk korrekt att prata om jämställdhet utan att leva upp till vad man tror på…detta är jag verkligen stolt över att ha varit med och jobbat fram. ”
_____

*Det är jag så stolt över att jag tar mig friheten att skryta om det.