Fiona Brown – tillbaka i toppform mot alla odds

Hon hyllar sin förening och sin sportchef som hjälpte henne att ta sig tillbaka från en besvärlig skada, hon dyrkar Henke Larsson och hon njuter av sitt nya liv som ytterback. Häng med på en träff med Fiona Brown, energiknippet från de skotska högländerna.  

Det finns en härlig entusiasm kring Fiona Brown, som i år gått en ny vår till mötes i sin nya succéroll som försvarare. Och visst undrar man hur den rockaden gått till?

– När jag spelade i Skottland var jag alltid ”winger”, ytterforward, i alla ungdomslandslagen. Jag spelade förstås ytterback lite grand när jag kom upp i Celtics damlag. Men när jag sedan spelade i Eskilstuna hade vi en 3-5-2-uppställning och då spelade jag som wingback. Jag har spelat på den positionen i fem år ungefär. Men nu känns det som att jag har hittat min plats som ytterback. Det känns jättebra och jag förstår den här rollen mycket bättre. Jag kan utmana en mot en, jag kan gå högt upp, jag kan komma på överlappning och jag kan spela på båda sidor vilket gör det hela roligare. Såklart kan jag fortfarande spela ytterforward om Jonas vill.

Under dina år i föreningen har vi ju blivit vana vid att se dig komma löpande längs kanten och slå fina inlägg!

– Exakt, men det är inte så stor skillnad från wingbackposition, möjligen lite mer ansvar i försvarsspelet. Jag hoppas att jag får chansen att spela på den positionen i Skottlands landslag också.

Det måste väl vara bra egenskaper att ha som spelare, att man kan spela på flera olika positioner?

– Ibland kan det vara jättebra, ibland kan man bli en back up för en startspelare, men är man det positiva valet så är det bra! Nu spelar jag ju med Glodis och Emma intill mig och vi har jättebra kommunikation. Jag har spelat med Glodis i ungefär fyra år och hon är min bästa vän, så vi fungerar väldigt bra ihop.

I juli 2020 kom du tillbaka efter en tuff period med en knäskada, du var borta från spel nästan ett helt år. Hur känns det idag?

– Nu är det bra, men då var det jättetufft. Jag måste säga att jag är stolt över min kropp. Läkarna berättade för mig att jag inte hade så stora chanser att kunna spela igen, det var en ovanlig typ av skada. Klubben visste om det och jag måste säga att Therese Sjögran var där och gick varje steg med mig. När jag opererades och på alla möten med läkarna så fanns hon där för mig. Jag fick senare reda på att det i bästa fall fanns 50 % chans att jag skulle kunna komma tillbaka. Det var svårt – jag kände ju att det hela kanske är över, något som jag hade jobbat så hårt för under så lång tid, och det var något jag inte alls kunde kontrollera. Sjögran var så viktig för mig under hela skadeperioden och jag minns när vi gick ut från läkaren och hon sa: ”Det här kommer du att klara och vi ska hjälpa dig hela vägen”. Om jag hade varit i en annan klubb hade jag kanske inte spelat fotboll idag. Så det här att jag förutom familjen hade klubbens stöd, kompisarna och Sjögran, det betydde allt för mig.

– Jag känner mig väldigt ödmjuk nu när jag är tillbaka på planen och kan spela. Jag fick inte så mycket speltid förra året, men jag var inte helt tillbaka från skadan då heller. Det tog lite tid. Även om jag var på planen så hade jag ont och vi hade ett väldigt tight schema förra året under Corona. Nu känner jag att jag har kommit tillbaka till den nivån som jag hade innan skadan. Jag är otroligt tacksam mot föreningen: hand on heart, it was them who dragged me through it. Jag vill lyfta fram det här, för det är så sant och jag vill verkligen berätta hur mycket klubben fanns där för mig och hur tacksam jag är för det idag.

Men du jobbade hårt själv.

– Jo, såklart. Jag tror att alla i laget var lika glada som jag när jag gjorde come back. Det var mot Eskilstuna och vi förlorade, men efter matchen kom så många människor fram till mig och sa hur kul de tyckte det var att jag var tillbaka.

Men under rehabtiden, när Fiona hoppade omkring på kryckor och rimligtvis hade annat att tänka på, så var hon ändå delaktig i lagets göranden och låtanden. Än var det filmer och inlägg på sociala medier, än gjorde hon spellistan till uppvärmningen. Var det terapeutiskt?

– För mig kändes det som att jag måste vara runt laget hela tiden. Det är så ensamt att köra rehab. Jag var här varje dag, jag var med på möten och kansliet gav lite uppdrag till mig, kanske mest så att jag skulle ha en uppgift. Jag tog ett beslut tidigt – det var då sex matcher kvar i damallsvenskan och året innan hade vi förlorat mot Göteborg. För mig gör det fortfarande ont, för jag tyckte vi var så mycket bättre. Så 2019 var det viktigt att det var vi som skulle ta hem SM-guldet. När jag blev skadad insåg jag att jag inte skulle kunna bidra fysiskt till något SM-guld, men jag kunde hjälpa till utanför planen, finnas där och ge energi. Så mitt beslut var att inte bara tänka på mig själv och vara ledsen. Laget betyder så mycket för mig.

Om vi spejar lite på nutiden. Hur tycker du att våren varit, med det intensiva matchandet?

– Det har varit jättekul. För mig personligen fantastiskt – i mars 2020 hade jag precis börjat kunna löpträna, i år spelade jag kvartsfinal i Champions League. Det var kul att jag fick så mycket speltid och kunde få matcher i kroppen. Det är såklart också viktigt för klubben att vi kommer fram och konkurrerar. Vi ville självklart inte förlora, men vi hade en väldigt bra försäsong. Om man tänker på hur hög kvaliteten på motståndarna har varit; Häcken, Bayern München, St. Pölten – jag tror att om dom hade spelat i damallsvenskan hade dom varit ett topplag. Det var bra matcher för oss och det har gjort oss bra förberedda på serien.

Nu har ni börjat med tre raka segrar. Har du något personligt mål i år?

– När jag spelar som ytterback handlar det om att lära mig så mycket som möjligt på den positionen och hjälpa laget. Såklart vill jag ha assists och göra mål, men min prioritering framför allt är att jag är försvarsspelare.

Det känns som att ni har en väldigt bra gemenskap i laget. Hur tycker du att det yttrar sig?

– Jag har varit här i fyra år nu och det här är det bästa laget jag har spelat i, både som fotbollsspelare och på det sätt som vi är tillsammans. Våra nya spelare har kommit in i omklädningsrummet med energi och positivitet, det gör så mycket för laget. Alla är kompisar och det gör det lätt. Det är så roligt att komma hit varje dag och spela fotboll med sina kompisar!

Hur har du förändrats under de år du varit hos oss?

– Jag är 26 år gammal nu, när jag kom hit var jag 21. Jag har vuxit upp här. Jag har varit i väg från familjen länge. När jag kom var jag ung och tog kanske inte så mycket ansvar. Men nu har vi många unga spelare – och jag är förstås inte gammal, jag är väl någonstans i mitten – men jag tycker det är viktigt att hjälpa till och ta ansvar för de unga spelarna. Jag har funderat ut vem jag vill vara som person.

Fiona berättar om hur hon flyttade hemifrån som 16-åring, när hon fick ett idrottsstipendium. De bästa unga framtidsspelarna fick bo på universitetet. Man började träna klockan sju på morgonen, därefter var det skoldag med lektioner och så tränade man igen på kvällen. På det sättet levde hon i fyra år och fick sitt diplom. Det var förvisso på hemmaplan i Skottland och hon kunde åka hem varje helg, men det var ändå utbildande och självförtroendeskapande – hon lärde sig laga mat och klara sig själv utan att ha familjen nära.

– De tog in fem spelare varje år och när jag kom in var det jag och mina fyra bästa kompisar som kom in. Vi växte upp tillsammans i Celtic.

Fiona bytte senare klubb till Glasgow City som har renodlad damfotbollsverksamhet och i en Champions League-match mot Eskilstuna blev hon upptäckt av det svenska laget som värvade henne efter säsongen.

– I Skottland hade man ingen proffsfotboll för damer på den tiden, alla som ville bli proffs fick åka utomlands. Nu har ligan blivit bättre, vi har fyra-fem professionella lag och några som är semiprofessionella. Det som är svårt är att många av de unga duktiga försvinner utomlands.

Det är dags för fotografen att börja arbeta trots ösregnet som faller över Malmö IP:s läktare. Medan hon funderar över var de bästa bilderna ska tas ger Fiona ett bra exempel på hur integrationen fungerar i FC Rosengård.

– Det var så kul, Seger frågade mig och Glodis för några veckor sen: ”Vill ni spela utomlands någon gång?” och vi bara tittade på henne och sa: ”Alltså, vi är ju utomlands!” Så ja, jag är half Swedish now!