Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Publicerad: 5 april 2023 / Text: Jeanette Rosengren
Anna Nyman, verksamhetsansvarig sedan starten 2008. Om vi ska dra ett långt penseldrag mellan då och nu, berätta om hur du för första gången kom i kontakt med det som skulle bli Football for Life!
– Allra första gången var när jag såg ett stort uppslag i Sydsvenskan med en stor bild på Caroline Jönsson, Kent Widding Persson och Dan Olofsson och där artikeln handlade om att det skulle startas ett projekt i Sydafrika. Jag läste och la det åt sidan, det var inget som direkt talade till mig. Men några veckor senare var jag på konferens med Skånes Fotbollsförbund för att jag då var distriktsförbundskapten och kursinstruktör. Jörgen Persson var där och höll föredrag om Dam-VM 2007 och gav sin input på det. Då introducerade han mig för tanken och jag sa lite skämtsamt åt honom att ringa ifall han behövde mig. Femton minuter senare hade jag ett sms där det stod att klubben ville träffa mig för anställningsintervju dagen därpå!
Vilken var din känsla då?
– Jag fick ju tänka ett tag, jag hade ju ett ordnat liv med fast jobb, lägenhet och bil. Jag hade då varit huvudtränare för Södra Sandbys damlag, men hade redan aviserat att jag inte ville fortsätta med det kommande år. Så i februari 2008 åkte vi ner till Sydafrika för första gången.
När du väl kom ner, förstod du omedelbart att det var det här du ville göra?
– Man kan säga så här; det har hela tiden känts som att vi varit i en process, och man kan inte kliva av den processen eftersom vi ju varit på väg framåt. Men det fanns verkligen ingenting då, jag kom ner med uppdraget att stärka unga tjejers självkänsla med fotbollen som verktyg och gjorde det hand i hand med Star for Life som var vår dörröppnare.
– Bara en sådan sak som kontakten med människorna; i Sydafrika pratar man engelska med zulubrytning och det var svårt att prata i telefon med folk, man fick prata face to face för att förstå. Jag minns första gången jag ringde till en rektor på en skola, jag hade otroligt svårt att uttala hans namn, Ngubane. Jag hade ju 41 skolor som jag jobbade med i början och att få ordning på namnen var en intressant process.
Du hade mycket hjälp av Star for Life, då i början?
– När vi kom ner var det helt avhängigt att vi jobbade med en etablerad organisation. Så visst var jag inslängd i en helt ny miljö, men jag hade mycket bra handledning av kollegorna på Star for Life som jag bodde med de tre första månaderna. Så när de hade möten med rektorerna i sitt nätverk fick jag hänga med där och dra min presentation. Vår verksamhet mottogs positivt, men vi insåg efter ett par år att det var helt beroende av oss. Vi arrangerade det mesta och det blev inte någon varaktighet när alla initiativ kom från oss, så vi tog ett steg tillbaka och började jobba med fotbollsförbundet vilket har gjort att nu jobbar vi genom de rätta kanalerna. Nu är vi etablerade som vår egen enhet.
Hur blev ni emottagna som ny aktör i landet?
– En av de absolut största framgångsfaktorerna är att det har fått lov att ta tid och växa fram i samklang med det som händer i Sydafrika, att det inte har varit en eurocentrisk approach. Det har varit en balansgång med tanke på Sydafrikas historia med apartheid, en balansgång som europé där det finns ett visst motstånd och skepsis – man undrar ifall det är vi som ska komma och diktera reglerna. För mig gäller det att vara ödmjuk inför människorna jag jobbar med.
När du nu tittar tillbaka, vad har glatt dig mest av allt ni gjort under 15 år?
– Vi har hela tiden brutit ny mark med allt vi har gjort. 2011 drog vi i gång talangläger och gjorde det på svenskt vis – man sover på madrass på golvet i en sovsal. Vi lagade mat själva och tjejerna var jättenöjda, men så kom Department of Education och de tyckte att standarden var för låg. På nästa läger bodde vi, på deras inrådan, i stället i en närliggande skola och sov på golvet i två klassrum. Maten tog vi via catering och då var de lite mer nöjda, men det var inte vi på grund av dammet som det obehandlade cementgolvet avgav. Tredje lägret fick vi tillgång till ett bed- and breakfast. Vi tränade på konstgräs och hade jättebra standard. När vi sen bad om ett nytt läger så fick vi nej, med motiveringen att de inte kunde lägga mer resurser på samma ungdomar, vilket ju går stick i stäv med långsiktig spelarutveckling.
Så vad hände?
– Veidekke, som varit programmets huvudsponsor mellan 2010 till 2020, tog två år senare upp frågan om hur de kunde bidra mer både praktiskt och fysiskt. Så det kom helt rätt i tid. Vi visste precis vad det var vi behövde som program – ett fotbollscenter. De kom ner med två medarbetare och tittade på möjligheter. 2014 började vi att bygga och det har blivit en enorm standardhöjning och gett oss en tydlig identitet, både för oss och för tjejerna. Veidekke är otroligt stolta över att vara med i programmet. Vi kan ha mer verksamhet eftersom vi inte har kostnader för boende. De kostnader vi har är att vi måste ha mat och transporter, hade vi bott på annat sätt hade vi inte haft möjlighet finansiellt. Nu har vi distriktstäckande läger varje skollov vilket är jätteviktigt för oss. Vi är av den åsikten att det inte ska spela någon roll var man växer upp, man ska ändå ha möjlighet att sträva efter sina drömmar och få ett verktyg för att nå dem. Vi har haft många tjejer ute från landsorten som kommit med i provinslag tack vare att de är med i programmet.
– Man kan säga att vår starka identitet har kommit efter att vi fick vårt center på plats 2015.
– Kundpartner Syd är vår huvudsponsor, och är med oss på resan över en treårsperiod. De täcker våra löpande kostnader och har varit med och stöttat verksamheten i stort. Vi har fått en mycket bättre inomhusmiljö på centret tack vare dem. I flera år kämpade vi på i obehagligt hög luftfuktighet, nu har vi fått fläktar i hela byggnaden vilket är ett enormt stort framsteg. Vi kan nu använda centret under hela året.
Varför är centret så viktigt för er, i er verksamhet?
– Tack vare att vi har det så har vi kunnat etablera en unik verksamhet. Utöver lovläger har vi också kunnat utveckla kvinnliga tränare genom vårt Female Coaches’ Development Program, där vi har tagit in 90 kvinnor med ledarpersonlighet och stort intresse för fotboll. Det går inte att jämföra med något i Sverige. De kommer från en miljö där det inte är accepterat att tjejer får hålla på med fotboll, men nu finns det en möjlighet att få bli del av fotbollsfamiljen.
Utöver fotbollen, gör ni andra insatser för tjejernas utveckling såväl socialt som akademiskt?
– Vi har gjort så otroligt många små framsteg hela tiden, vi har flyttat gränsen lite grand och sedan lite grand igen, i det långa loppet blir det en stor förändring. Jag älskar när jag ser tjejerna bryta ut i ett jättestort skrattanfall, att de får ta plats och vara sig själva och träffa nya kompisar utanför sina hem. Det är den ena sidan av myntet. Den andra är att det är så otroligt häftigt att tjejerna får möjligheten att spela i provinslaget. Genom våra läger får de lära känna tjejer från runtom i distriktet vilket är enormt i sig, man lever ju annars på gångavstånd hemifrån. Men i provinslaget så får man resa utanför provinsen, så många gånger är tjejerna de första i familjerna som får lämna provinsen och bo på hotell, de blir exponerade för en annan del av livet som de inte blivit om de inte haft fotbollen. Det öppnar ögonen på den äldre generationen och visar att idrott kan leda till något som är viktigt i livet. Och då pratar jag inte om idrottslig framgång.
– Vi också möjlighet att låta sistaårsstudenterna från vårt akademiprogram bo och plugga på centret under deras tuffa tentaperioder. Det sparar naturligtvis enormt mycket tid att inte behöva promenera till och från skolan, eller att hämta vatten och laga mat i hemmet. All tid och energi kan i stället läggas på studierna, och drömmen om framtida universitetsstudier hålls vid liv.
– Utbildningen av ledare är också något vi är väldigt stolta över; vi är det distrikt i landet som har flest utbildade kvinnliga tränare. Det visar också män att kvinnor kan.
Angående era spelare, kommer de alla från samma typ av ekonomiska förhållanden?
– Det är olika, men jag skulle i princip säga att de allra flesta kommer från relativt svåra hemförhållanden, från fattiga till urfattiga. Vi har ungdomar som inte har föräldrar kvar i livet utan bor hos en mormor, vi har andra som har föräldrar men de jobbar utanför provinsens gränser och är hemma en gång om året, ensamstående mödrar som tar det fulla ekonomiska ansvaret – då bor ungdomarna oftast hemma hos mormor medan mamman är ute och försöker få mat att sätta på bordet. Alla har inte tillgång till vatten hemma. Och att gå till pumpen för att få vatten, det är tjejernas roll att se till att det finns hemma. Det är alltså inte alls självklart att det finns tid för tjejerna att få en fritidsaktivitet efter skolan.
Det låter onekligen som en utmaning!
– Jo, men man kan inte döma familjerna, utan det är familjens överlevnad som gäller utifrån de förutsättningar man har. Man måste hjälpas åt, det finns praktiska och traditionella anledningar. Vi jobbar med så lite friktion som möjligt, vi skapar förutsättningar. Det kommer att förändras över tid, men vi kan inte tvinga fram förändringar. Det är också en sådan sak, en balansgång när vi jobbar med women empowerment som vi gör. Jag tror på att hitta en balans och inte skapa en konflikt. Vi försöker alltid prata med tjejerna om respekt. Ett exempel – jag har alltid på mig kjol i centret, för i zulukulturen förväntas tjejer alltid ha kjol på sig. Och de som kommer från ett traditionellt hem ska känna sig bekväma i miljön, samtidigt som tjejer från mer liberala familjer gärna får ha på sig sina shorts eller jeans. Vi ska inte skapa en konflikt när tjejerna kommer hem från lägret. Det handlar om att förnya insikter och öppna dörrar. När vi har haft internationella gäster, med bland andra kvinnliga advokater eller snickare så ser tjejerna att det finns oändliga möjligheter även för kvinnor.
Hur ska ni fira de 15 åren som gått?
– Vi firar varje dag med att verksamheten går framåt. Vi har precis fått besked om att Department of Sports, Art and Culture kommer att hjälpa oss med att hålla en kurs och den här gången tror jag att den kommer att bli på centret, de finansierar. Vi väntar med spänning på ifall de kommer att fullfölja. Det kommer förhoppningsvis att bli i april, och i samband med påsklovet kommer vi också att ha våra talangläger. Vi firade egentligen våra 15 år lite tidigt. När vi hade besök av våra partners, samt kollegor från FC Rosengård i januari hade vi nämligen en festival för tjejer på centret, det var 85 tjejer mellan 8–12 år. Våra tränare från Female Coaches’ Development Program höll i trådarna, och gäster från Sverige var med som assisterande tränare. Vi bjöd på en fotbollsfestival där många tjejer fick smak på att spela fotboll i en trygg miljö. Vi drog också ihop en sjumannaturnering där gästerna var med och spelade. Våra kvinnliga tränare från FCDP fick hålla i turneringen med allt vad det innebar, det gör att de sedan kan gå till sina byar och hålla i turneringar där, samtidigt som våra akademitjejer fick prova på att coacha sina yngre kompisar från grannskapet. Våra tränare fick också möjlighet till ny input, då vi fick en föreläsning om psykisk hälsa från FC Rosengård eftersom det är ett av föreningens fokusområden. Vi hade också en föreläsning om mänskliga rättigheter och så pratade vi om ett involverande arbetssätt. Så man kan säga att det var det stora firandet av våra 15 år, men vi är alltid på gång och har verksamhet som ligger i startgroparna.
Utmaningar då, vilka har ni stött på under resans gång?
– Det har varit otroligt många utmaningar längs resans gång, men det är ju också dem som varit vår drivkraft, och våra ”stepping stones” i utvecklingen.
– Om vi snabbspolar, innan pandemin var vi på en fantastisk höjdpunkt på programmet, men pandemin har tagit oss tillbaka. Så är det överallt, det är bara att starta om på nytt och börja jobba från start igen. Men jag tänker också på feministen i mig – så länge det finns minsta lilla motstånd så vill jag gärna ta den kampen så att vi verkligen kan förändra förutsättningarna för tjejerna som är med i programmet. Hemma i Sverige kämpar tjejerna också, men nätverket är generellt sett större i Sverige för i samhället finns många resurspersoner om man har det struligt hemma. Här är det inte riktigt så, så fotbollen blir så mycket viktigare. Det blir viktigt för oss att utbilda goda ledare som kan hantera när tjejerna har bekymmer hemma och som kan finnas där som en trygg punkt. Som kan stötta tjejerna i vardagen. Allting vi gör är så mycket större än fotboll! Samtidigt är det också en stor drivkraft att stötta tjejerna som har drömmar och ta dem på allvar.
Vad har du själv närmst hjärtat av det som varit positivt?
– Alla fantastiska människor som man möter här nere.