Football for Life i Sydafrika fyller 15 år

Angående era spelare, kommer de alla från samma typ av ekonomiska förhållanden?
– Det är olika, men jag skulle i princip säga att de allra flesta kommer från relativt svåra hemförhållanden, från fattiga till urfattiga. Vi har ungdomar som inte har föräldrar kvar i livet utan bor hos en mormor, vi har andra som har föräldrar men de jobbar utanför provinsens gränser och är hemma en gång om året, ensamstående mödrar som tar det fulla ekonomiska ansvaret – då bor ungdomarna oftast hemma hos mormor medan mamman är ute och försöker få mat att sätta på bordet. Alla har inte tillgång till vatten hemma. Och att gå till pumpen för att få vatten, det är tjejernas roll att se till att det finns hemma. Det är alltså inte alls självklart att det finns tid för tjejerna att få en fritidsaktivitet efter skolan.

Det låter onekligen som en utmaning!
– Jo, men man kan inte döma familjerna, utan det är familjens överlevnad som gäller utifrån de förutsättningar man har. Man måste hjälpas åt, det finns praktiska och traditionella anledningar. Vi jobbar med så lite friktion som möjligt, vi skapar förutsättningar. Det kommer att förändras över tid, men vi kan inte tvinga fram förändringar. Det är också en sådan sak, en balansgång när vi jobbar med women empowerment som vi gör. Jag tror på att hitta en balans och inte skapa en konflikt. Vi försöker alltid prata med tjejerna om respekt. Ett exempel – jag har alltid på mig kjol i centret, för i zulukulturen förväntas tjejer alltid ha kjol på sig. Och de som kommer från ett traditionellt hem ska känna sig bekväma i miljön, samtidigt som tjejer från mer liberala familjer gärna får ha på sig sina shorts eller jeans. Vi ska inte skapa en konflikt när tjejerna kommer hem från lägret. Det handlar om att förnya insikter och öppna dörrar. När vi har haft internationella gäster, med bland andra kvinnliga advokater eller snickare så ser tjejerna att det finns oändliga möjligheter även för kvinnor.

Hur ska ni fira de 15 åren som gått?
– Vi firar varje dag med att verksamheten går framåt. Vi har precis fått besked om att Department of Sports, Art and Culture kommer att hjälpa oss med att hålla en kurs och den här gången tror jag att den kommer att bli på centret, de finansierar. Vi väntar med spänning på ifall de kommer att fullfölja. Det kommer förhoppningsvis att bli i april, och i samband med påsklovet kommer vi också att ha våra talangläger. Vi firade egentligen våra 15 år lite tidigt. När vi hade besök av våra partners, samt kollegor från FC Rosengård i januari hade vi nämligen en festival för tjejer på centret, det var 85 tjejer mellan 8–12 år. Våra tränare från Female Coaches’ Development Program höll i trådarna, och gäster från Sverige var med som assisterande tränare. Vi bjöd på en fotbollsfestival där många tjejer fick smak på att spela fotboll i en trygg miljö. Vi drog också ihop en sjumannaturnering där gästerna var med och spelade. Våra kvinnliga tränare från FCDP fick hålla i turneringen med allt vad det innebar, det gör att de sedan kan gå till sina byar och hålla i turneringar där, samtidigt som våra akademitjejer fick prova på att coacha sina yngre kompisar från grannskapet. Våra tränare fick också möjlighet till ny input, då vi fick en föreläsning om psykisk hälsa från FC Rosengård eftersom det är ett av föreningens fokusområden. Vi hade också en föreläsning om mänskliga rättigheter och så pratade vi om ett involverande arbetssätt. Så man kan säga att det var det stora firandet av våra 15 år, men vi är alltid på gång och har verksamhet som ligger i startgroparna.

Utmaningar då, vilka har ni stött på under resans gång?
– Det har varit otroligt många utmaningar längs resans gång, men det är ju också dem som varit vår drivkraft, och våra ”stepping stones” i utvecklingen.

– Om vi snabbspolar, innan pandemin var vi på en fantastisk höjdpunkt på programmet, men pandemin har tagit oss tillbaka. Så är det överallt, det är bara att starta om på nytt och börja jobba från start igen. Men jag tänker också på feministen i mig – så länge det finns minsta lilla motstånd så vill jag gärna ta den kampen så att vi verkligen kan förändra förutsättningarna för tjejerna som är med i programmet. Hemma i Sverige kämpar tjejerna också, men nätverket är generellt sett större i Sverige för i samhället finns många resurspersoner om man har det struligt hemma. Här är det inte riktigt så, så fotbollen blir så mycket viktigare. Det blir viktigt för oss att utbilda goda ledare som kan hantera när tjejerna har bekymmer hemma och som kan finnas där som en trygg punkt. Som kan stötta tjejerna i vardagen. Allting vi gör är så mycket större än fotboll! Samtidigt är det också en stor drivkraft att stötta tjejerna som har drömmar och ta dem på allvar.

Vad har du själv närmst hjärtat av det som varit positivt?
– Alla fantastiska människor som man möter här nere.