”Jag har fått med mig så mycket från fotbollen! Kamratskap, glädje, politik, jämlikhet – det är livet!”

Under Tinas tid som spelare kom det ändå en liten skärv i lönekuvertet, en mycket marginell summa men en aning om vad som skulle komma, en start på den stora satsningen att få helprofessionella spelare.

– Vi fick de första kontrakten som innebar ersättning, detta var i slutet av 1990-talet. Man fick 1000 kronor om man var ny, 3000 om man spelade allsvenska matcher och 5000 om man var landslagsspelare. Detta på årsbasis! Vilka framsteg det har gjorts sedan spelarna fått möjligheten att bli proffs. Att spelarna får erkännandet och förhoppningsvis kan lägga undan lite pengar, åtminstone de som är ute i de stora ligorna. Många av tjejerna är smarta och gör något parallellt, de pluggar under sin tid i föreningen. Jag tror att det är bra, man behöver något annat också, så att det inte bara är fotboll hela dagen.

– Kolla bara på FC Rosengårds matcher idag, kolla landslaget, vilken kvalitet. Visst, vi var jätteduktiga på min tid också, men dagens fotboll – vilken snabbhet, vilken teknik. Titta på vår egen Bea Sprung som bara kommer in och tar för sig i allsvenskan, vilken spelbegåvning!

Ja, ni hör engagemanget, eller hur?

Men tillbaka genom minnenas allé nu. Tjugofem år gammal, efter säsongen 1999, hade Tina inte längre motivationen som skulle krävas för att slåss om en plats i A-laget.

– Man kan säga att så länge passionen var kvar, så länge spelade jag.

Inte gick hon hem och lade sig på sofflocket efter att den egna karriären var slut. Nej, på direkten blev hon lagledare för B-laget och året därpå kom frågan om hon kunde tänka sig att bli lagledare för A-laget, då med gamla spelarkollegan Lena Videkull som tränarkollega. Tina var inte sen att tacka ja.

– Vilket betydde att jag var på Stadion lika mycket som tidigare. Jag packade material till matcherna, tog hand om det medicinska, hade ibland ansvar för det akuta omhändertagandet på våra bortamatcher, administration med flygbiljetter, bokning av måltider.

Och som en trygg ledare har hon därefter stått kvar, med olika uppdrag, medan olika tränare genom åren har kommit och gått. Efter Lena blev det bland andra Anders Johansson (numera assisterande förbundskapten för Brasiliens damlandslag), Jörgen Pettersson (numera sportchef i Kalmar FF, tidigare assisterande förbundskapten för Nigerias damlandslag) och Martin Sjögren (numera förbundskapten för Norges damlandslag)* som kamperade ihop med Tina genom åren.

– Så blev jag gravid, min äldste son föddes 2006. Jag sa då till Jörgen att jag inte kunde vara lagledare längre och följa med på bortamatcherna. Då frågade han om jag inte kunde vara kvar som sjuksköterska och stötta laget med det medicinska utifrån min kompetens. Så fick det bli. Och så började vi göra undersökningar med spelarna och med tiden blev jag koordinator för den biten. I takt med att vi utvecklat tränarstaben har det blivit mer och mer specialiserat, nu görs exempelvis screeningar av spelarna årligen, det kollas EKG och tas järnprover bland annat.

I början av 2000-talet hade Tina tillsammans med andra före detta spelare, såväl damer som herrar, gått tränarutbildning i föreningens regi. En annan hyfsad backspelare, Stefan Schwarz, fanns förresten med i det gänget.

– Vi gick Steg 1 och Steg 2. Jag minns att Stuart Baxter också var med och han började så småningom träna AIK:s herrar medan jag började träna LB07:s 06-lag, haha!

När hennes äldste son började spela fotboll fick Tina nämligen frågan om hon kunde tänka sig att bli tränare i hans lag och så började en femårig sejour där hon förmedlade alla de kunskaper hon själv fått genom åren. Det var väldigt roligt att få följa killarnas utveckling.

– Men när han fyllde 13 så slutade jag, det var dags att avsluta när han kom in i tonåren och föreningen har en strävan om att därefter ska lagen ha externa tränare som inte är föräldrar, vilket jag tycker är bra.

Idag är Tina FC Rosengårds sjuksköterska och är ”bara ett telefonsamtal bort” när någon spelare eller ledare behöver ta del av hennes kunskaper.

– Tiden jag lägger ner är helt olika, vecka för vecka. Under tiden med pandemin har det blivit extremt mycket, inte minst med alla tester. Det gällde att följa med i alla beslut, riktlinjer och rekommendationer som kom från Folkhälsomyndigheten och från fotbollförbunden. Hela första året var det mycket administration kring vilka restriktioner som gällde och vilka förhållningsregler som gällde.

Hur ser du på framtiden, hur länge fortsätter du ditt engagemang?
– Jag säger som Malin Lundgren, det är en ynnest att få vara med! Utvecklingen har gått så snabbt och så länge man får vara med så är det kul.

Men om du nu skulle försöka summera ditt fotbollsliv i föreningen, vad har du fått med dig genom åren?
– Jag har ju fått med mig så enormt mycket från fotbollen! Kamratskap, glädje, politik, jämlikhet – det är livet! Och vännerna! Liksom det här med föreningslivet, att man är en föreningsmänniska. Från det stora till det lilla. Den är också en trygghet, fotbollen har alltid funnits där, i med- och motgång.

Och att föreningen hon började i som liten numera heter FC Rosengård ser hon nästan som ett tecken.

– Alltså, jag är ju uppvuxen på Rosengård! Vi bodde vid gården bredvid Zlatan innan vi flyttade till Bennets väg. Och min mosters man var med och byggde om MBI:s klubbstuga. Jag var mycket på den idrottsplatsen när jag var liten. Kollade på A-lagsmatcher, var med och grillade hamburgare, kände stämningen. Tänk så många människor jag lärt känna tack vare fotbollen!

_____

*Hon skulle ju aldrig säga det själv, men att herrarna fått så fina uppdrag som förbundskaptener kan ju ha med att göra att de lärt sig mycket av Tina!