Mahmud har kämpat hårt för att nå sina drömmar

Han vandrade som tonåring till fots genom Europa och tog sig mot alla odds till Sverige, ett land som han nu gjort till sitt. Att han orkade kämpa mot avslag och motgångar berodde mycket på engagemanget och vännerna i futsallaget. Lär känna FC Rosengårds Mahmud Bakhshi som är målvakt i SFL.

– Titta här, visst är det otroligt!

Målvakten Mahmud Bakhshi i FC Rosengårds futsallag ler när han visar en bild i sin mobiltelefon. På bilden är han några år yngre än nu och poserar glatt utanför lagets buss. Han står vid texten ”Tro på din dröm” som ju är föreningens ledord och som visar sig vara den devis som han själv haft som ledstjärna genom åren. Vi ska snart återkomma till de där orden och vad de har betytt för Mahmud på hans resa genom livet. En resa som har varit långt ifrån lätt.

Mahmud är afghansk medborgare men har aldrig satt sin fot i Afghanistan, har bara sett landet på teve och i sociala medier berättar han. Det var i Iran han växte upp tillsammans med sin familj och det var Iran han valde att lämna 2015, av flera olika skäl.

– Livet är svårt där nere, särskilt när du föds som invandrare i ett land och du öppnar ögonen och ser att du inte bli accepterad. Du kan inte gå i vanlig skola, du har inte rätt till vilka jobb som helst. Regimen bestämmer vilket jobb du ska ha och det är tuffa, tunga och underbetalda jobb. Det var inte ett liv för mig, säger Mahmud allvarligt och eftertänksamt.

Han berättar om sin barndom, hur han drömde om att kunna gå i vanlig skola. I stället hänvisades han till en skola som ”invandrarafghaner” – en term som Mahmud själv använder – startade. De hade hyrt ett litet hus där en lärare undervisade i alla ämnen och kurser, alldeles för många elever i olika åldrar trängdes ihop på liten yta och allt undervisningsmaterial fick köpas. Det fanns väldigt dåliga förutsättningar och där lärde man sig bara grunderna, berättar Mahmud.

En dag när han var sjutton år hade han planerat klart och resan mot Europa tog sin början. Han, den äldste sonen i en stor familj, lämnade sina närmaste och skulle ensam försöka ta sig till Tyskland för att skapa sig ett bättre liv. Så var planen då. Längs med vägen träffade han flera andra som hade samma mål.

– Från Iran till Turkiet gick vi hela vägen. Jag kände ingen i gruppen från början. Vi gick 24 timmar, från huvudstaden upp till gränsen till Turkiet och där fick vi vänta ett dygn. Det enda jag hade med mig var en liten vattenflaska. Längs vägen såg vi människor som hade dött, de döda kropparna låg längs vägen.

Under ett dygn fick Mahmud och de andra vara beredda på att tajma in den tjugominutersperiod när gränspoliserna bytte tjänstgöringspass. Då var gränsen obevakad och då gällde det att vara snabb och tyst.

– När vi kommit över gränsen kände jag lite frihet, men resan hade faktiskt precis bara börjat då. Och gruppen splittrades därefter, för vi skulle till olika resmål. Någon skulle stanna i Turkiet men vissa ville vidare till andra länder i Europa. Min målsättning var ju då att komma till Tyskland, men det ändrades längs vägen.

Mahmud satsade sina absolut sista pengar på att köpa en bussbiljett från turkiska gränsen till Istanbul. Han hade fått ett telefonnummer till en person som bodde där, någon som skulle kunna hjälpa honom att komma vidare. Hos denne skulle han kunna få tak över huvudet och planera resten av sin resa i lugn och ro. Det visade sig stämma. Enda problemet – det kostade såklart pengar.

– Och då hade jag inte ätit någonting på ett helt dygn. Men min kontaktperson var snäll, när jag sa att jag behövde jobb för att tjäna pengar så ordnade han det till mig. Han hyrde en lägenhet och till den kom det många personer som var på flykt från Syrien och Iran. Jag skulle hålla koll på de nya personerna som kom och jag kunde också äta med dem. Men min huvuduppgift var att köra en båt och ta med mig ett antal personer till Grekland, över Medelhavet.

Mahmud hade aldrig tidigare kört båt, motorcykel var det enda fordon han hade erfarenhet av att styra. Men han fick lära sig efterhand. Och han fick rutin på att köra den åtta meter långa plastbåten som 50 personer bereddes plats i, vid varje färd. Resan tog en timme.

– Det var hemskt, men det var ett jobb säger Mahmud pragmatiskt.

Efter två månader hade han arbetat ihop lite pengar så att han själv kunde ta sig över till Grekland.

– Jag kom till Mytilini, ett helvete, minns han. ”Där gällde det att så fort som möjligt komma in i en kö och få skriva upp sig för att få ett 30-dagars uppehållstillstånd från polisen”.

Han berättar om en plats i fullständig misär som saknade de mest elementära förutsättningar för hygien, där människor tvingades göra sina naturbehov på gatorna och inte hade någonstans att ta vägen. Där fanns heller inga förutsättningar för att någon skulle kunna skicka pengar, man var tvungen att ta sig till Aten för att det skulle fungera.

– Vi sov direkt på gatan och i skogen. Vi var några som stöttade varandra och jag lärde känna en afghansk familj. Mina sista pengar gick till en båtbiljett till Aten. Slutligen kom jag dit och min familj kunde skicka mig lite pengar. Det var absolut sista gången jag bad dem om pengar. De hade det inte så bra ekonomiskt, men min mamma hade lite guld hemma som hon fått som present av min pappa – det enda smycke hon hade fått i hela sitt liv – men hon sålde det och skickade pengarna till mig…

Rösten bryts när Mahmud minns. Han gömmer ansiktet i händerna och tårarna rinner. Det är så uppenbart svårt för honom att prata om det här och jag är tydlig med att han inte behöver låta detta hemska ta plats i honom igen, men han vill att hans historia ska berättas.

– Det var precis när min lillasyster föddes, så mina föräldrar behövde pengarna själva, men de offrade sig för mig, på något sätt.

Han harklar sig och fortsätter.

– Jag hade ju bara ett mål då, att komma vidare och ta mig till Tyskland. Och jag blev tight med familjen från Afghanistan. De hade fyra döttrar och de flickorna var i exakt samma ålder som mina egna systrar. Föräldrarna var ganska gamla. Två bröder från familjen hade då redan tagit sig till Sverige. Jag kallade dem för min familj och på något sätt så hade jag en känsla av att om vi inte släpper varandra så kommer vi att klara oss. Den känslan gjorde mig lite starkare.