Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Publicerad: 25 april 2023 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner
Första gången jag såg Emilia Larsson springa ut på Malmö IP:s konstgräs hajade jag till. Va, hade Victoria Sandell Svensson återvänt, fast i yngre upplaga? Rörelsemönstret var detsamma, speeden och målfarligheten likaså. Och sättet att ta emot bollen och löpa vidare. Till och med frisyren var likadan.
Så var det naturligtvis inte, ”Vickan” är inte längre aktiv i tävlingssammanhang. Det var nyförvärvet för säsongen, Emilia Larsson, som visade sig vara en spitting image av en av svensk damfotbolls största genom tiderna.
Emilia skrattar lite när jag berättar detta.
– Det är faktiskt lite roligt att du säger det, för Victoria Sandell Svensson var en av mina största idoler när jag var liten. Jag har fått höra det där om likheten någon gång tidigare, bland annat har min mamma varit bra på att påminna mig om det.
Fotbollslivet för Emilia Larsson började redan vid fyra års ålder. Då började hon spela ihop med sina storasystrar.
– Det var inte så seriöst på den tiden, det var i en liten förening i Ryd där jag kommer ifrån. Sen började jag spela i det som räknas som min moderklubb, IK Östria Lambohov, först med tjejer men sen med killar. Jag tror att det gjorde otroligt mycket för mig att spela med killarna när jag var liten. Det gick lite snabbare och var lite tuffare. Jag fick också följa med min sex år äldre storebror och spela både fotboll och hockey som barn och jag tror att jag har fått väldigt mycket därifrån också. Där mötte jag ju ungdomar som var mycket större och äldre.
– Jag spelade med killarna fram tills jag var i 13-årsåldern. Då bytte jag förening och gick tillsammans med min syster Selma till ett damlag.
Innan vi går vidare med din historia, hur gick det för systrarna? Fick de egna fotbollskarriärer?
– Man kan säga som så här att vi har ett stort fotbollsintresse i min familj. Min ena storasyster är nu spelande tränare i en förening i Linköping och den andra systern spelar också i det laget. Båda mina föräldrar har spelat och pappa har dessutom varit min tränare i många år när jag var liten. Han är tränare än idag.
Det var inte bara fotboll som var det förhärskande intresset i den stora – Emilia Larsson har åtta syskon – familjen.
– Jag höll på med fotboll, hockey och innebandy samtidigt. Hockeyn fick jag sluta med när jag var 13 på grund av en skada i armbågen och innebandyn slutade jag med när jag skrev på för Linköpings a-lag.
Femton år gammal gjorde Emilia Larsson debut för sitt nya lag och sedan blev det några inhopp i Damallsvenskan de kommande åren.
– Det var tufft på många olika sätt, men också otroligt lärorikt, inte minst den mentala aspekten av att vara i en elitmiljö. Det var fantastiskt duktiga fotbollsspelare i föreningen. Jag ville utvecklas och få så bra träning som möjligt, men efter min tid i Linköping var det väldigt tufft mentalt. Jag var lite inne på att sluta spela och hade egentligen bestämt mig, men så ringde en av mina kompisar i Nyköping och ville att jag skulle komma och testa hos dem och då blev fotbollen rolig igen. Det är jag otroligt tacksam för.
Dörren till omklädningsrummet öppnas. Caroline Seger går förbi och slänger lite käft. Som liten fotbollsspelare såg Emilia Larsson henne spela på Folkungavallen i Linköping, idag spelar de båda i samma klubblag. Cirklar sluts.
Från Nyköping blev det Norrköping innan Emilia Larsson värvades till Hammarby som då låg i Elitettan. Där har hon spelat de senaste säsongerna, hjälpt laget upp till finrummet igen och också frekvent träffat målet.
– Jag vill ju vara en spelare som gör många poäng, men det spelar egentligen ingen roll om det är assists eller mål. Jag vill i alla fall bidra till att vi vinner matcher, bidra både i offensiven och defensiven.
Själv tycker hon att hon är på en bra plats nu, har acklimatiserat sig bra i sin nya stad och i sitt nya lag.
– Jag tycker att det går bra. Om vi tittar på allt runtomkring så trivs jag väldigt bra i Malmö. Nu ska vi bara börja vinna matcher…
Ja, för vårsäsongen har varit tuff, det är inget att hymla om. En tung inledning på Damallsvenskan och även i träningsmatcher och Svenska Cupen dessförinnan.
– Vi har pratat mycket om att vi måste gå till oss själva, alla spelare måste ta sitt ansvar och nu ska vi vända det här. Det är jag också övertygad om att vi kommer att göra! Just nu handlar det om att ta match för match, vecka för vecka och lägga fokus på vad vi gör nu och inte på vad som har hänt. Joel har också pratat mycket om att vi inte ska fokusera på vad som hände i november, utan bara se framåt.
Avslutningsvis, en sak jag funderat på under pratstunden. Du har ju tidigare spelat i de flesta u-landslagen. Hur ser ambitionen ut framöver vad det gäller den sfären?
– Jag skulle ljuga om jag inte säger att jag har en dröm om att spela i A-landslaget, men just nu har vi ett otroligt starkt svenskt landslag med många bra fotbollsspelare, så jag är medveten om att det är väldigt svårt att ta en plats där. Jag fokuserar på att ta en plats här i FC Rosengård och sen är det bara en bonus ifall det blir landslagsspel framöver!
Ålder: 24 år
Styrkor som spelare?
– Jag är en teknisk och smart fotbollsspelare, är bra på att se ytor och jag tror att jag kan göra det där lilla extra som behövs i en match.
Finns det något du kan bli bättre på som spelare?
– Det är mycket jag vill bli bättre på, men största målet är att utveckla mig som spelare på alla plan. Jag måste bli lite lugnare med bollen i mitt beslutsfattande och det kommer att göra mycket med mig som spelare.
Vad gör du en ledig dag?
– Umgås med min flickvän, men hon bor i Linköping så jag får åka dit ganska ofta. Vi får hitta den tiden vi kan, men det passar bra att hon är där, för hela min familj bor ju kvar i Linköping. Annars kollar jag på sport!