Nyförvärv och hemvändare: Emma Berglund

Det andra träningspasset för året är avklarat för FC Rosengårds damer och det råder en uppsluppen stämning kring planen på Malmö IP trots det strilande duggregnet. Ett av årets nyförvärv är en kär gammal bekant, Emma Berglund har tidigare spelat i föreningen 2015-2017. En stabil försvarsspelare med stor spelförståelse och en självklar ledargestalt.
Fotografen kan dock inte ta snygga actionbilder på Emma ute på plan, än. I december opererade hon båda hälsenorna och det är rehabträning som gäller ännu några veckor innan hon är fit for fight igen.
– Jag har inte spelat fotboll på två månader så nu kör jag styrka, cykel och löpningar. That´s it. Säsongen är lång, så det gäller att vara lite smart när man startar upp. Det är så lätt annars när man är ny i en klubb att man bara springer rakt in och kör på. Men det är då det kan hända någonting. Så var det för mig i Göteborg med min baksida. Jag känner mig så pass hemma här att jag skyndar långsamt, det är skönt säger Emma.
I juli 2017 lämnade du FC Rosengård för en proffstillvaro i franska Paris Saint-Germain. Om du ser tillbaka på de här åren, hur har de påverkat dig som spelare och människa?
– Det har hänt mycket. Privatlivet och fotbollslivet hänger ihop på många sätt. Det var en speciell situation att åka utomlands, men jag ville prova på det. Jag var inte purung när jag åkte, så när den här möjligheten kom så ville jag testa. Jag hade hört mycket om fransk fotboll, men det blev en stor omställning från det jag kom ifrån. Svensk fotboll är grundat i laget, hur vi ska prestera för att bli allra bäst. Sen får individen mycket eget ansvar. Men i Frankrike är det lite tvärtom. Inte lika mycket taktik, men mer på individnivå. Om du presterar och nästa spelare presterar, då blir laget bra.
Fanns det fotbollskulturella skillnader också?
– Ja, och vi hade ju en fransk tränare så det märktes tydligt. De skiljer sig en del från de svenska. I Sverige är vi väldigt duktiga på att välkomna nya spelare, få in alla i laget och översätta till varandra. I Frankrike var det tuffare. Men jag ångrar verkligen inte att jag åkte dit. Samtidigt så var det ju så att efter ett halvår skadade jag mitt korsband och fick känna på hur det är att göra rehab i en miljö där inte familj och vänner finns på nära håll.
PSG är ju en storklubb med både dam- och herrlag på högsta nivå. Det måste väl ha märkts.
– Ja, PSG är väldigt duktiga på att vårda sitt varumärke. Det trycktes upp tröjor, man skulle synas, det annonserades. De har kommit långt med det, och det var en härlig upplevelse att få spela inför dedikerade fans. Det kommer jag aldrig att glömma, det var superhäftigt. Men på damfotbollssidan så har de inte kommit så långt. Det är ju PSG, Lyon och till viss del Montpellier som ligger i topp där. När vi reste runt i landet så var det verkligen inte alltid de bästa arenorna vi spelade på till exempel.
Har Sverige en jämnare serie?
– Ja, sen har ju Frankrike kommit längre med de individuella prestationerna. Här i Sverige är det mer kollektivet som skapar, även om vi har bra individuella spelare här också.

Två år blev det i Frankrike?
– Ja, sen kände jag att jag ville tillbaka till Sverige. Var inte sugen på att prova något annat. Situationen var lite annorlunda då, jag hade en partner som också hade gått igenom en del och ville flytta hem till Sverige. För att få till den bästa av världar och kunna bo tillsammans så blev Göteborg en bra lösning.
Men bara i ett och ett halvt år…
– Ja, det var en speciell tid också. Jag kom mitt i en säsong, VM hade spelats, jag kom tillbaka och fick problem med baksidan som störde under hela det halvåret. Vi fick inte riktigt bukt med det, så när det blev en ny försäsong 2020 så fick jag chansen att bygga upp det. Så förra säsongen var ändå en bra säsong för mig, fotbollsmässigt. Och jag hade ju haft en del skador och rehab, så det var svårt att veta var jag stod. Men det var väldigt skönt att kunna avsluta säsongen med ett SM-guld!
Och så gick det några veckor och sen fanns plötsligt inte laget mer…
– Ja, det är en cirkus… Jag lider med spelarna, ett jättefint ungt lag med stor potential.
Men redan innan den cirkusen så var du utan avtal!
– Jag hade egentligen ett år kvar på kontraktet med Göteborg, men dom ville bryta det av någon anledning. Mitt förhållande hade tagit slut då och jag hade egentligen inte något som höll mig kvar i Göteborg, men jag hade ändå tänkt att stanna sista året på kontraktet. Då meddelade föreningen att dom ville släppa mig och gav mig egentligen inte någon anledning till det. Det var såklart ett hårt slag för mig, men jag valde att lägga locket på. Och så fick jag sätta mig och fundera på vad jag ville göra.

Och nu är du FC Rosengård-spelare igen!
– Ja, det blev ju ett perfekt tillfälle! Det känns jättebra att vara tillbaka! Jag ser verkligen fram emot året som kommer och det ska bli spännande att se vad vi kan göra!
Ser du att klubben har förändrats sedan du var här förra gången?
– Det kanske är för tidigt att säga än, men till viss del inte, på ett positivt sätt. FCR har blivit ett fönster för spelare att dels ta sig ut i Europa – det finns så många exempel på bra spelare som har spelat här och tagit sig till storklubbar. Men också sådana som varit ute i världen och kommit tillbaka, till exempel Marta och Lotta Schelin. Det finns nog ingen annan klubb i Sverige idag som är det fönstret, det säger mycket om föreningen. Utveckling av unga spelare är FCR också bra på. Och så finns det en familjär känsla i klubben. Det tyckte jag redan första gången jag var här. Det är ett väldigt fint välkomnande, när man kommer hit. Mina föräldrar säger det fortfarande – så välkomnade som dom blev när de kom och tittade på matcher och hälsade på mig, det har dom aldrig upplevt någon annanstans.
Känner du alla i ditt nygamla lag?
– Nej, långt ifrån alla. Jag kom fram till att Sanne Troelsgaard är den enda som spelade här när jag var här senast! Sen är det ju andra spelare som jag spelat med i landslaget och känner väl.
Förra gången var du lagkapten, tänker du utmana Seger på den posten?
– Haha, nej, jag har aldrig haft den tanken! Det bara blev så då och är en jättefin ära men innebär mycket ansvar också. Vi har en klockren lagkapten i Caroline Seger och det ska bli jättekul att spela under hennes vingar.
Du har ju också fina ledaregenskaper. Hur använder du dom på plan?
– När jag först kom till PSG tänkte jag att det var skönt att komma dit och bara tänka på mig själv, men jag insåg också tidigt att jag saknade att ha kommunikationen på plan med spelarna, speciellt de unga spelarna. Jag tycker det är kul att ge tips under tiden man tränar. Sådant var ingen självklarhet i PSG. Det kom nog fram lite tydligare i Göteborg.
Förra omgången du var här spelade du mycket ihop med Amanda Ilestedt i en fyrbackslinje. Under 2020 har det spelats en del med tre backar, och möjligen får du spela ihop med bland annat Glódís Perla Viggósdóttir och Nathalie Björn denna gång.
– Jag har ju inte spelat med dem tidigare, mer än att jag spelat med ”Nattis” i landslaget men jag har ju mött dem och sett dem spela. Vi får väl se om det blir en tre- eller fyrbackslinje, det finns väl möjlighet till båda delarna och jag är bekväm med att spela oavsett vad det blir. Det gäller ju att se utifrån vilka som matchar ihop på olika positioner. Glódís har tagit stora steg tycker jag, från det hon först kom hit, är mycket mer trygg med boll. Nattis har alltid varit det, har alltid haft naturliga uppspel i sig. Vi får se!
Är det något du kan förbättra i ditt eget spel?
– Det finns alltid något att förbättra. Utifrån mina skador så tycker jag att tajmingen varit svårast att få tillbaka.
Som försvarare, vem är svårast att möta?
– Det finns olika typer. Det kan vara den starka, stora typen som Abby Wambach eller de tekniska spelarna som Marta, där man inte riktigt vet vad som kommer att hända. Jag kan inte säga en särskild spelare, men för mig är det nog smarta spelare i boxen som är svårast. Spelare som inte går på den naturliga ytan, ett bra exempel är Ada Hegerberg. Jag mötte henne i franska ligan, hon var en utmaning.
Landslaget då, hur tänker du kring det?
– Det har gått upp och ner under den här tiden. När jag skadade mig förra gången så var mitt mål att komma tillbaka till VM 2019. Hade bra kontakt med ledningen, men så hann jag ju inte komma tillbaka i perfekt form. Därefter har jag inte riktigt fått chansen, speciellt i fjol, då vissa läger försvann på grund av pandemin. Såklart har tankarna gått och ibland tycker jag att jag borde få chansen att komma med på ett läger och visa vad jag går för och var jag står. Det är klart att OS 2021 har funnits med i bakhuvudet. Jag hoppas bara att jag kommer i så bra form att jag kan visa att jag vill konkurrera om en plats.
Apropå OS. Caroline Seger har berättat för mig att under OS i Rio 2016 så lär ni i landslaget ha bestämt att om ni gick till final så skulle hela laget tatuera in koordinaterna för Maracanã-stadion. Hon gjorde det. Var har du din tatuering?
– Det var ju jag som kom på det här med koordinaterna, jag hade tänkt mig en sådan tatuering tidigare! Och då vore det ju häftigt med koordinaterna för just en OS-final. Det kom upp som en idé. Men jag har ju en sådan tatuering nu, koordinaterna till mina föräldrar! Det kändes lite mer naturligt att göra än just Rio!