Olivia Schough – Nyförvärv med internationell erfarenhet

Det är en solig och krispigt kall februaridag på Malmö IP. Febril aktivitet råder på FC Rosengårds kansli. A-laget har nyss tränat och ätit lunch. Från ledarnas kontor hörs initierade och glada diskussioner om taktik, sportchef Sjögran sitter med fötterna på skrivbordet och pratar i telefon och nestorn Erling Nilsson bär ut sopsäckar. I en strimma av sol står nyförvärvet Olivia Schough och blir porträtterad.   
Ett par dagar tidigare har laget spelat årets första träningsmatch, inomhus i Tipshallen på bortaplan mot Växjö. Det blev en stabil 3-0-seger.  Premiär i FC Rosengård-dressen för Olivia och dessutom mål i första matchen. Det är hon nöjd med.
– För en spelare som klubben väntar sig mål och poäng av så är det såklart superskönt att få göra det direkt i första matchen, så att man har det gjort! Målskyttar kan prata om att det inte betyder så mycket, men det behöver man inte ljuga om – det betyder mycket när man gör mål. För om det dröjer många matcher – särskilt när man kommer till en ny klubb – så kan man ju börja tvivla på sig själv. Så det var väldigt skönt också att göra det på det sätt som är min styrka, att driva från kanten och sen sätta bollen i mål.
Olivia ingick i ett tremannaanfall tillsammans med Mimmi Larsson – även hon målskytt – och Ria Öling, finländsk landslagsspelare som också är ny för säsongen.
– Jag gillar jättemycket att spela med tre i anfallet. Nu har jag ju mest varit till höger under min tid i Djurgården och innan dess var det mest vänster, det är skönt att känna att jag kan vara på båda kanterna. Det ser ut som att Jonas vill ha mig till höger och det fungerar perfekt. Det blir ju lite enklare med inläggsspelet från högerkanten, även om jag har tränat upp min vänsterfot.
Hon är ny i laget, men laget är inte nytt för henne. Olivia känner de flesta spelarna, fyra av dem har hon ju faktiskt spelat med i Eskilstuna och många andra är kollegor i blågult.
– Det har gått fort att komma in i laget! Jag brukar hålla hyfsat låg profil i början för att inte ta för mycket plats, men det har varit svårt, för jag har känt mig hemma direkt.

För att läsarna av detta alster ska lära känna vår nya spelare så får vi ta en liten blick i backspegeln. Olivia är uppvuxen i Vanered på halländska bonnvischan i en familj som i stort ägnat sig åt musik och sport. Pappa Bertil är musiker och artist och driver Falkenbergsrevyn. Alla fyra systrarna Schough har ärvt denna musikaliska ådra och de tre yngsta blev även fotbollsspelare, den äldsta spelade volleyboll.
Tillsammans har de framträtt och sjungit på många bröllop och andra evenemang. När ena systern gjorde ett projektarbete sista året i gymnasiet arrangerade de en Bröstcancergala. Och på julaftnarna brukar de – vanliga år ska det sägas – framträda i Falkenbergs kyrka. Det blir stämningsfulla julsånger innan åhörarna går hem och börjar sitt julfirande.
Fotboll började Olivia spela i ung ålder. Moderklubben är Torup/Rydö FF, när ytterligare en växel lades in blev det Ullareds IK och så togs slutligen klivet mot eliten i Falkenbergs FF i division 2.
– Jag har spelat i alla divisioner! Väldigt tidigt insåg både jag och andra att jag hade talang för fotboll. Sen förstod jag väl aldrig riktigt att det skulle gå så här bra. Till en början så spelade jag bara fotboll för att det var superkul och hade ingen tanke på att jag skulle syssla med det. Men jag tror också att det är en anledning till att det har gått så bra, för jag hade ingen press på mig när jag var yngre utan spelade bara för att det var skoj.
Plötsligt en dag kom det ett brev hem som berättade att Olivia var uttagen till F15-landslaget, utan att egentligen ha varit på några uttagningar.
– Jag visste inte ens att det fanns landslag i min ålder då. Men jag minns att jag satt med min mamma vid matbordet och öppnade brevet. Där stod det att jag var uttagen till läger i Stockholm, och bara att åka dit var ju häftigt för en som levt ute i skogen hela livet!
Som sjuttonåring flyttade Olivia till Kopparbergs/Göteborgs FC där hon spelade i fem säsonger. Hon hamnade i en väldigt bra miljö med många erfarna spelare som hon kunde lära sig mycket av. Fick ofta vara avbytare men fick å andra sidan göra många inhopp. Hon accepterade den rollen, men efter tre år kände hon sig redo att ta ett större ansvar. Då hände det där som ibland kan betyda hela världens skillnad för en fotbollsspelare, någon spelare bytte klubb, någon annan blev skadad. Plötsligt fick Olivia mycket speltid. Och då blev det ytterligare två år i föreningen.
– Sen trodde jag att jag var redo för Tyskland, men det var jag inte. Jag kände att jag behövde något nytt och så dök möjligheten i Bayern München upp. Jag kom dit och trodde nog att jag skulle klara av det lite bättre än vad jag gjorde. Det var en helt annan typ av träning där. Vi tränade på många olika underlag, det var inte så proffsigt där som många kanske kunde tro. Det har blivit väldigt mycket bättre där de senaste åren. Jag skadade mig ganska snabbt och efter skadan var jag sjuk i över en månad, min kropp blev rejält nerbruten.
Detta gjorde att Olivia inte kunde spela fotboll och det ledde till att Bayern München inte ville ha kvar henne, krasst, men så är proffslivets verklighet. Det blev bara ett halvår i Tyskland och planen var att hon därefter skulle hem till Sverige för att få ordning på karriären. Men i Sverige hade just Tyresö FF gått i konkurs och deras spelare hade slussats ut i de olika allsvenska lagen. Det fanns helt enkelt ingen plats någonstans för Olivia.
– Då dök Rossijanka från Ryssland upp och var intresserade och jag kände: Why not? Jag gjorde det bästa av situationen, drog dit alldeles ensam och såg det som något som kunde stärka mig både personligt och fotbollsmässigt. Jag hittade mig själv där på något sätt.
Med facit i hand tycker Olivia att det blev ett väldigt bra halvår, hon fick hjälp att komma tillbaka av fystränare och fick också mycket speltid. Så om det första halvåret 2014 gick i moll så är det inget understatement att säga att andra halvan gick i dur. För därefter visade Eskilstuna United intresse och så blev det Sverige och allsvenskan igen.
– Mitt första år i Eskilstuna var helt fantastiskt. Vi hade inget stjärnlag direkt men vi fick ihop det så bra och spelade för varandra. Jag och min anfallskollega Gaëlle Enganamouit hittade varandra så fint. Jag vann assistligan det året och hon vann skytteligan och allt var kanon. Men FC Rosengård drog det längsta strået den gången och vann serien med en poäng.
Hursomhelst, det blev Champions League-spel och ytterligare två år i Eskilstuna för Olivia. Sedan återvände hon till Göteborg, mest för att komma närmare familjen. Det blev dock ett kortare gästspel på ett år innan hon flyttade till Stockholm för att spela de två senaste säsongerna i Djurgården. Men hur är det, är hon mätt på utlandet eller skulle hon ta chansen igen om hon fick den?
– Jag skulle vilja ge det en chans till, nu när jag känner att jag är redo för det. Jag var ju inte det när jag var 22. Så det hade varit kul att testa, men nu är jag här och trivs superbra, så vi får se. Nu har jag två år framför mig här i FC Rosengård.

Hur ser då ambitionerna ut för det kommande spelåret?
– Jag kommer från en väldigt bra säsong, rent individuellt och i år hoppas jag att jag kan bidra till att FC Rosengård vinner allsvenskan. Jag har ju aldrig vunnit allsvenskan, jag tror att det är tre gånger som jag spelat i lag som kommit tvåa – en poäng efter segraren. Så det skulle sitta fint med ett guld, det är ett stort mål. Och så vill jag givetvis komma med till OS. Jag har varit lite in och ut från landslaget, men känner att sista tiden har jag presterat bra och fått mer speltid där. Hoppas att jag kan bibehålla formen så att jag kan uppfylla målen.
Är hon – som snart fyller 30 – alldeles fullärd som spelare eller finns det något hon kan bli bättre på?
– Framförallt kan jag förstärka mina styrkor – en mot en – och göra fler mål och poäng. Men jag skulle gärna vilja bli bättre på huvudet i boxen. Det finns så många spelare i den här föreningen som vill så mycket, så jag kommer att lära mig jättemycket av dom. Det har jag redan börjat göra!