Pride Partner Cup

Tio heltaggade lag ställde upp i Partner Pride Cup för att under lättsamma former göra upp om den hedervärda titeln, men också för att umgås, röra på sig och ha trevligt tillsammans. Reglerna var enkla; lagen bestod av fem personer, matcherna – både gruppspel och slutspel – varade fem minuter och till varje lag fanns en coach med rikliga meriter.

Ambitionen hos FC Rosengårds partners märktes tydligt redan när de värmde upp, under ledning av Försvarsmakten och till tonerna av föreningens purfärska klubblåt ”Hand i hand” som släppts på Spotify samma dag.

Coacherna – jag behöver bara nämna namn som Sanne Troelsgaard, Fiona Brown, Charli Grant, Angel Mukasa, Lena Videkull och Therese Sjögran för att ni ska förstå hur stjärnspäckat det var på Malmö IP – hade en grannlaga uppgift. Lagen var inspirerade, det ska inte förnekas, men inte alla hade samma erfarenhet. En debutant i dessa sammanhang var exempelvis FC Rosengårds klubbchef Jenny Damgaard som ju aldrig är mållös, nu blev hon det inte heller på planen.

Turneringen spelades med matcher på fyra planer samtidigt. De två vilande lagen spelade ”Pridematchen” under vilan, vilket var en kunskapsdel med tillhörande frågor.

I speakerhytten satt nestorn Erling Nilsson, tidigare både sport- och klubbchef och drog tydliga fotbollsmässiga paralleller till VM 1986 där han var expertkommentator för Sveriges Radios räkning. Han såg flera kvaliteter hos både dam- och herrspelare och menade att sportchef Therese Sjögran fick ta sig en runda för att eventuellt kunna snappa upp spirande talanger bland deltagarna.

– Och Daniel Persson från Progress PR är nog bara ett snäpp ifrån att få ett kontraktsförslag från Malmö FF, menade Erling.

Målvaktstränaren Kenneth Mattsson coachade Lag vinrött (Advokatfirman Luterkort) som visade sig ha en stark defensiv. Domsluten gick för övrigt oftast deras väg, men vad annat kan man vänta sig av spelare som i det dagliga är vana att argumentera för sin sak?

I finalen segrade Lag Rött (Wihlborgs) över Lag Orange (Otto Magnusson Bygg) i ett rafflande drama där det bjöds på både klacksparkar och glidtacklingar. Detta blev också en coachernas kamp mellan Fiona Brown och Patrick Winquist där Fiona Brown med sitt vinnargäng visade att skotsk fotboll inte bara – som Erling Nilsson menade – behöver bestå i endast långa bollar och löpvilja utan ett anfallsglatt spel med många fina kombinationer.