Sina första tunnlar slog hon på världens nordligaste gräsplan, nu syr hon ihop logistiken för FC Rosengårds futsallag. Möt Maria Mauno som är futsalkoordinator i föreningen.

Maria Mauno kommer från världens nordligaste plats på fastlandet i Norge, en liten fiskeby som heter Mehamn. Rakt norrut ligger Barents hav och sen är det Nordpolen nästa. När Maria växte upp fanns det runt 1000 invånare i byn vars självklara huvudnäring är fiske.

– Det fanns gott om barn, vi var många som växte upp där. Det här var under en tid innan alla hade mobiltelefon och dator, så vi var väldigt aktiva. Föräldrarna fick komma och hämta en när det var dags för mat eller när man skulle lägga sig. Då spelade vi fotboll under midnattssolen. Det var en fantastisk uppväxt.

Maria ler vid minnet. Att alla kände alla var både på gott och ont, men mest på gott. Det fanns alltid någon som såg efter barnen. Maria tränade och spelade med pojklaget ända tills den ålder då det inte längre var tillåtet. Då startade man ett tjejlag ihop med grannbyn. För att få ihop tillräckligt med spelare värvades även sådana som inte var särskilt intresserade, men som behövdes för att man skulle kunna bilda ett lag. Och med det laget spelade sedan Maria några säsonger och visade talang. Hon kom med i kretslaget, det som på våra breddgrader heter Skånelaget.

Att bo så som hon gjorde krävde dock en flytt när hon skulle börja gymnasiet.

– Om man flyttar hemifrån när man är 15 år så blir man snabbt vuxen och tvungen att ta hand om sig själv. Jag flyttade till Hammerfest och där fanns det ett damlag. Jag hade förstås ett skyddsnät eftersom jag flyttade in i ett rum i min storasysters lägenhet och även farmor och farfar fanns på bekvämt avstånd.

På tal om avstånden i norra Norge, Hammerfest ligger – enligt Maria – ”en snabb biltur på 50 mil” från föräldrahemmet. En möjlighet var förstås att åka propellerplan, ett sådant som landar på alla de där små ställena som finns utspridda. Inget för flygrädda helt enkelt.

– Det var fantastiskt med damlaget; att känna att man hade lagkompisar, man kände gemenskapen och tävlingsinstinkten, det blev mer på riktigt, berättar Maria. ”Men jag hade inte varit där om jag inte hade haft möjligheten att träna och spela med killarna när jag växte upp”.