Trio som vill inspirera och skapa möjligheter

Efter FC Rosengårds välbesökta årsmöte fick vi en pratstund med tre av de ledande personerna i föreningen, en trio som också råkar vara kvinnor. Klubbchef Jenny Damgaard, sportchef Therese Sjögran och huvudtränare Renée Slegers diskuterar om kvinnligt ledarskap, förebilder och möjligheter.

(Nedan: JD = Jenny Damgaard, TS = Therese Sjögran, RS = Renée Slegers)

På vilket sätt skulle ni vilja säga att ert kvinnliga ledarskap är gynnsamt för vår förening? Vad finns det för styrkor?
RS: – Jag gillar egentligen inte att prata om skillnader mellan manligt och kvinnligt ledarskap, men jag tror att vi kan vara förebilder. Att det syns att i den här föreningen kan man vara tjej och vara ledare.  Vad säger ni andra?

TS: – Det har kanske inte så stor betydelse att jag är kvinna i sig, men jag har varit i klubben länge och känner den väl.

JD: – Vi visar på möjligheterna. Vår vision är att vi ska vara en förening för alla. Oavsett om man är tjej eller kille, om man gör ett bra jobb så finns det möjligheter. Varken Renée eller Therese är anställda för att de är kvinnor, utan för att de är rätt personer på rätt plats och jag hoppas verkligen att detsamma gäller mig. Vi kan visa att det är möjligt oavsett var man kommer ifrån.

Vi har just haft årsmöte. FC Rosengård leds av en 15 personer stor styrelse, sju av dessa är kvinnor. Det kanske kan innebära att man fokuserar på frågor som man inte hade lyft i en förening där det varit mer homogent?
JD: – Så är det säkert, att man tänker lite annorlunda. Men styrelsen är vald efter funktion och inte efter kön. Men visst, jag är väldigt stolt över att vi har en förening som satsar på lika möjligheter. Det är häftigt. I vår verksamhet i Sydafrika pratar vi ofta om Women empowerment, det uttrycket tycker jag är bra; att man bygger människor både genom ledarskap och efter förutsättningar. Vi ska bygga möjligheter.

TS: – Det tror jag genomsyrar hela verksamheten, att man bygger utifrån kompetens och inte efter kön.

Men har ni någon gång blivit behandlade efter kön och inte efter kompetens?
RS: – Jadå! När jag var huvudtränare i LB07 så fick jag ibland frågan om jag var pressansvarig eller fysio, det var ingen som förväntade sig att en kvinna kunde vara huvudtränare. Nu har väl många lärt känna mig tror jag, men fortfarande kan domarna gå till en kille i vår ledarstab, i tron att det är han som är huvudtränaren. Den normen finns fortfarande.

JD: – Absolut. Det kan jag också märka, när jag kommer till ett möte och jag har med mig någon av mina manliga kollegor så är det ofta så att det är honom man går fram till först.

TS: – Jag vet inte riktigt om jag har råkat ut för något sådant…

JD: – Men du är också ett sådant känt ansikte, alla vet vem du är…

TS: – Men just nu så går jag en utbildning i management och ledarskap och där finns också många män som spelat på absolut högsta nivå, exempelvis i Real Madrid och många andra klubbar. Man kan sitta och diskutera erfarenheter, men när de säger något då väger det tyngre. Det märks. Och när den spelaren som lyckats bäst eller haft störst karriär säger något, då lyssnar de andra männen.

JD: – Jag tycker det har hänt mycket de senaste åren, med vad som förväntas av en tjej. Det förväntas inte att man ska vara tränare eller sportchef, men det börjar hända ändå. Jag tänker ofta på det när jag ser småtjejer som tittar på våra matcher. Jag hoppas att de ser Renée och Therese och tänker: ”Det där är möjligt, det vill jag också bli!” Att man visar på vikten av förebilder och att det verkligen är möjligt. Det är ju samma sak i Sydafrika. Där säger vi ofta att vi med fotbollsverktyg vill visa tjejerna att det de tror är omöjligt i själva verket är möjligt. Det känner jag att hela vår förening ska gå i bräschen för.

Till Sydafrika har ni ju också rest med A-laget på träningsläger?
TS: – Ja, senast 2020 var vi där. Och vi var ju med på träningspassen för de unga tjejerna som man har där på centret. Det var fantastiskt häftigt att se de här tjejerna, de spelar på en plan som är som en åker, med högt gräs, men de struntar i det, de bara kör. Det är så härligt att se att de har så nära till glädjen. De rullar ut en boll och så på med lite musik. Det är också viktigt för vårt lag att få se det, att få komma dit och se hur verksamheten funkar och att det har växt.

JD:  – Vi har Football for Life i Sverige också nu, ett ledarskapsprogram som riktar sig till unga tjejer. Utbildningsdelarna i det programmet är byggda av Jenny Sjöstrand och Jessica Stegermaier, och de här tjejerna som går ledarskapsprogrammet de brinner för ledarskap, men de har aldrig tidigare fått frågan. Ställ frågan, då kommer vi att öka i representation i allt! Och vi har ledarskapet i vårt Hattrick-program där våra A-lagsspelare är ute i föreningarna som förebilder för unga spelare. Där har vi huvudsyftet att vi ska inspirera tjejerna med hjälp av den absoluta eliten för att få dem att fortsätta engagera sig i föreningslivet i stort. Där spelar såklart A-lagsspelarna en jätteviktig roll för att skapa relationer och mentorskap och ambassadörskap. De här tjejerna i lagen kommer sen till våra matcher på Malmö IP. Jag minns ett härligt ögonblick från förra året när det stod ett helt lag med tjejer och hejade på Fiona Brown, som hade varit ute hos dem i deras förening precis innan.

JD: – Jag tänker också på vårt initiativ med högläsning som Anja Gatu introducerade på Rosengårds IP. Där har vi nu många förebilder. Vi har vuxit med 330% vad gäller kvinnliga ledare och flickfotbollen har ökat med 300% på Rosengårds IP. Det är väldigt häftigt och det är kvinnligt ledarskap som ligger bakom den utvecklingen!

Om ni ska ge varsitt råd till en ung tjej som är spelare eller ledare, vad skulle det bli?
JD: – Tro på dig själv och våga, ingenting är omöjligt! Det kan låta klyschigt, men det är något som jag själv alltid haft med mig!

TS: – Jag tror att det är lätt att tänka: ”Shit, måste jag kunna allt detta!”, men det behöver man inte. Man måste kunna våga be om hjälp också. Jag kunde inte alla de delar som jag kan idag, när jag började som sportchef. Det finns ingen utbildning i det, så jag fick lära mig mycket den hårda vägen. I början var det mycket känslor, men det blir lättare och lättare att inte styra med känslor. Det går inte att vara alltför känslosam och det går inte att vara iskall.

RS: – När jag var ung hade jag en bild av ledarskap som jag kände att jag inte passade in i. Men nu har jag upptäckt att man kan vara sig själv i ett ledarskap, så våga vara dig själv! Jag tror att man kan vara ledare på sitt eget sätt. Jag har fått inspiration av Sarina Wiegman, Englands förbundskapten, när hon var förbundskapten i Holland. Hon var annorlunda och jag tänkte: ”Wow, kan man göra på det sättet!”. Det finns plats för tjejer om man vågar tro på sin dröm!