Två nya år med Renée Slegers

Publicerad: 13 december 2021 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner

Guldtränaren Renée Slegers har skrivit nytt avtal på två år med FC Rosengård. Här får vi en lite större insyn i hur hösten varit för henne.

 FC Rosengårds kansli är inrymt i långsmala lokaler i den anrika Gamla idrottsplatsen som invigdes redan 1896. På den tiden var det såklart ingen damfotboll som spelades här, knappt fotboll överhuvudtaget men i stället kunde publiken titta på friidrott, ridsport och många cykeltävlingar på velocipedbanan.

När jag promenerar med FC Rosengårds guldtränare Renée Slegers till ett mötesrum längst ner i ena änden av lokalerna för att vi ska kunna prata ostört, ser jag en skylt, en sorts symbolisk printad check som visar sig vara Svenska Spels pris till årets tränare i OBOS Damallsvenskan. Ett pris som Renée och Jonas Eidevall fick dela. En bra sak att börja prata om.

Hur känns det att ha fått ett sådant pris, Renée?
– Det känns bra såklart, men lite obekvämt. Jag har bara varit med en halv säsong och det är Jonas, Patrick och Kenneth som har lagt grunden och startade säsongen riktigt bra. Jag hade sen många utmaningar på vägen, det var många spelarbyten på sommaren så jovisst, någonting får jag väl ta på mig. Och det är kul att vi har lyckats, det är det viktigaste. Men sådana priser…jag blir lite obekväm av dem. Jag vet inte vad jag ska tycka och känna kring sådant.

Visst var ni med på galan via länk?
– Ja, vi som var nominerade i de olika kategorierna från föreningen satt i VIP-rummet på Malmö IP. Det var några spelare som stöttade och satt med den kvällen, vi drack en kopp te och åt vindruvor!

Berätta nu hur det ser ut med din framtid i klubben, det blir väl en förlängning?
– Ja, vi är överens! Det blir ett avtal på två år. Att det har tagit lite tid att skriva avtalet har inte berott på att vi har haft svårt att komma överens, utan har haft rent praktiska orsaker. Förra veckan var jag i Stockholm på utbildning och veckan dessförinnan var Therese Sjögran i väg på en ledarskapsutbildning, så vi har haft mycket annat. Jag trivs jättebra här i FC Rosengård, så för mig var det bara det jag ville. Jag hoppas att jag berömt alla som gör ett bra jobb i föreningen! Ja, jag trivs väldigt bra här.

Vad är det för utbildning du har varit i väg på?
– Det är en tränarutbildning och det var den sista modulen, jag är faktiskt klar nu så jag fick mitt diplom. Jag har UEFA PRO License Diploma nu och det är den högsta tränarutbildningen. Min handledare har varit Åke Kallenberg (närmast legendarisk ledare i Malmö FF under en eon av år, skribentens kommentar) och jag och Kristian Haynes som är tränare i Trelleborgs FF opponerade på varandra. Vi hade jättebra dagar på Bosön.

Hur ser reglerna egentligen ut för det där med tränarutbildningen? Måste man ha UEFA PRO License Diploma för att träna ett allsvenskt lag?
– Jag tror att inför 2022 måste alla tränare ha en sådan utbildning, eller åtminstone ha startat den. Det är bara bra tycker jag, att vi höjer kvaliteten på alla fronter.

Alla tränare vill ju såklart sätta sin egen stab av nyckelpersoner som ska finnas runt laget, hur ser ditt gäng ut för 2022?
– Det är lite svårt att säga, för det är inte riktigt klart än. Kenneth Mattsson kommer att fortsätta, så mycket vet vi, men det börjar också falla på plats med de andra. Det är viktigt att vi har bra kompetenser och människor som gillar att jobba i team. Jag tror vi kommer att ha ett bra ledarteam även nästa år.

Är du ytterst ansvarig för att sätta ihop teamet?
– Det sker väldigt mycket i samarbete med Therese, hur vi tycker att det ska se ut.

Jag hörde att när Jonas Eidevall kom till Arsenal så fanns det redan ett gäng på runt 20 olika ledare, det var bara för honom att gilla läget.
– Det är lite extremt med så många ledare som de har i sitt team i klubbarna i England. På herrsidan tar tränaren ofta med sitt team från klubb till klubb, José Mourinho gör så exempelvis. Så är det inte på damsidan än. Det är inte jätteenkelt, vi har inte hur stora resurser som helst, vi kan inte bara anställa precis vem vi vill och erbjuda heltidstjänster, vi får pussla lite. Drömläget är ju en huvudtränare, en eller två assisterande tränare, en målvaktstränare, en analytiker som kan jobba med kodering av matcher och träningar så att vi ännu mer kan sitta och titta på klipp, en fystränare – det blir mer och mer viktigt, minst en fysio och en läkare.  I min värld så tycker jag att det är viktigt att ha en fysio på plats alla träningar och matcher, det har vi inte haft i år så det är ett utvecklingsområde. Idag har vi tre som turas om, Malin, Suad och Lisbeth som är ett jättebra team. Suad och Lisbeth har varit här mest under veckorna och Malin har varit med på hemmamatcherna.

Har du hunnit smälta SM-guldet än?
– Ja, faktiskt! Det är ju några olika faser man går igenom när man vinner SM-guld. När det väl händer så är det eufori, då är det bara fest och en bra känsla. Sen får det sätta sig lite grand och så får man reflektera, sen har vi utvärderat säsongen, både med teamet och med spelarna – vad var det som gjorde att vi faktiskt vann SM-guld. Då går man mer inför en rationell plan. Nu funderar vi mycket över nästa år. Det är egentligen konstigt för man jobbar en hel säsong för att vinna någonting och man har en jättebra känsla när det väl händer, men sen går man in i vardagen ganska snabbt igen. Vi har i alla fall haft en fantastisk tid med firandet.

Som tränare måste du väl också tycka att det var skönt att det inte blev ett avgörande i den allra sista matchen?
– Ja, det var jätteskönt. Vi kunde slappna av. Den mest stressiga perioden var när vi spelade 1–1 mot Kristianstad och sen förlorade med 0–2 mot Häcken. Vi visste på förhand att oktober månad skulle bli tuff, med motståndet och att man börjar komma in på slutet, det börjar dra ihop sig, det är en viktig månad. Det var den tuffaste perioden under säsongen, att vi tappade poäng där. Om vi inte hade vunnit SM-guldet så tidigt så hade vi fortsatt att vara i den stressen med den pressen på oss.

Om vi tittar tillbaka på 2020 så var ju också oktober månad ganska horribel.
– Visst, men om man tittar på laget vi har nu så var det inte så många som var med under 2020 och upplevde det som hände då. Vi har pratat en del om det, det var Seger, Sanne, Veje, Kristell, några stycken till, men det var nog en fördel att så många ändå var nya i år.

Jag tänker att vi ska backa bandet lite. 2021 börjar för din del med att du är tränare för B-laget. När Jonas Eidevall efter sommaren flyttar till London och Arsenal får du erbjudandet att träna A-laget. Var det självklart för dig att svara ja på den frågan?
– Känslomässigt, impulsivt – ja! Såklart att jag ville detta. Både för att jag gillar utmaningen och för att om klubben frågar mig så vill de att jag gör detta. Men sen tänkte jag ganska länge på om det skulle passa, är det rätt tajming? Är jag redo? Jag har ju en mentor i min utbildning och både han och andra jag pratade med sa att ”du kommer aldrig att känna dig redo”. Jag vet att Sarina Wiegman (förbundskapten för Englands damlandslag) har sagt att man aldrig känner sig redo, för man vet inte hur det kommer att bli och vad det kommer att innebära, men man ska ta möjligheten när den kommer. Det var jätteskönt för mig att höra, det gav mig lite hjälp i processen. Och det har ju varit ett händelserikt år på många plan, vi fick ju vår son Eden under året.

Tyckte du att det gjorde valet svårare?
– Det fanns ju såklart många frågor – ska jag vara mer närvarande hemma? Man har ju hört alla skräckhistorier om barn som inte sover så jag funderade: ska jag ha sömnlösa nätter OCH klara av det här jobbet? Hur ska jag klara av det fullt ut? Men vi har tur med honom för han sover jättebra.

Vad fick du för respons från din sambo?
– Vi pratade mycket om det och hon var verkligen stöttande. Hon tyckte att jag skulle ta jobbet, jag var själv lite mer försiktig där i början. Men det är ju så att vi försöker göra mycket tillsammans med Eden och jag försöker komma hem lite tidigare på dagarna och jobba hemifrån, men visst är det så att hon har hand om vår son lite mer än vad jag har. Vi har pratat mycket om det och det känns bra för båda.

Förvisso är det en hyfsat tillåtande och inkluderande stämning inom damfotbollen, men en sak som jag har funderat på är om du blivit ifrågasatt. Du efterträdde Jonas som varit med i många år, du är ung, du är kvinna. Det finns ju folk som kan ha synpunkter?
– Det är ingen som har sagt det rakt ut att ”nu har du mycket att bevisa för du är ung och du är tjej och du har inte så mycket erfarenhet”. Jag har inte upplevt något sådant med spelarna, jag upplever att vi har ett jättebra samarbete och jag tycker vi har en ömsesidig respekt. Där har jag inte känt mig särskilt ifrågasatt. Det har varit några små saker i andra sammanhang där jag har tänkt att man kanske inte hade gjort på samma sätt om jag varit kille och erfaren, men jag har snabbt kommit över det. Det behöver förstås inte bero på att jag är tjej, ung och oerfaren, det kan också bero på mitt ledarskap. Jag är väldigt involverande och inte auktoritär. Utvecklande ledarskap skapar motiverande miljöer. Jag tycker vi är långt fram i Sverige på den fronten.

Inför nästa säsong har vi kunnat läsa i media att vi tappar Sanne Troelsgaard. En gigant och en publikfavorit som varit i föreningen i fem säsonger. Hur tänker du när du ska ersätta henne?
– Det är ju mycket av Therese Sjögrans jobb, men vi pratar ihop oss väldigt mycket om vilka spelartyper och personligheter vi tycker är viktiga att få in i laget och vilka positioner vi behöver förstärka. Jag har ju bara jobbat med Sanne under några månader men hon har extrema spetskvaliteter som vi såklart kommer att sakna. Sen kommer vi kanske att bygga laget på ett lite annat sätt, vilket betyder att när Sanne försvinner kommer vi kanske inte att ersätta henne rakt av med en liknande spelarpersonlighet.

När ni ska värva nytt, hur går det till? Är det agenter som presenterar spelare, tittar ni på klipp?
– Det är ju egentligen Therese som får svara på det, hon har full koll på den biten, hon har superbra koll på alla spelare i Europa. Hon får enormt många förslag på spelare.

Och sen trattar hon ner det till ett behändigt urval som du kan titta på?
– Ja, hon filtrerar och sen bollar hon med mig.

Egna talanger då? I år har vi fått se en spelare som Bea Sprung blomma ut. Har du koll på alla de unga spelarna i vår egen förening?
– En fördel är ju att jag har varit tränare i B-laget och har i princip koll på alla spelare i U19-truppen också. Och jag har jobbat i grundskolan med spelare som är födda 05–07. Så ja, jag har rätt bra koll på vilka som finns i föreningen. Och jag har också rätt bra förståelse för hur man vill göra i ungdomsverksamheten, hur det skiljer sig från eliten. Vi i senior/elitlaget, vi vill ju bara vinna, vinna, vinna och ha de bästa spelarna medan i ungdomsverksamheten tänker man mycket mer på utveckling. Jag förstår ungdomsverksamheten också, att tänka långsiktigt och inte bara här och nu. Det här vet Erling bättre än jag, för jag har bara varit i klubben en kort tid, men han säger att så bra ungdomsspelare som vi har just nu har vi aldrig haft tidigare. Så det är jättepositivt och kul att höra. Och det har kommit ett skifte, vi kan inte värva en sådan spelare som Marta längre så dels har vi en annan marknad internationellt, vi tittar kanske mer på skandinaviska spelare, och vi måste titta ännu mer på hur vi kan utveckla vår ungdomsverksamhet och få upp egna spelare. De europeiska ligorna är så starka nu och det går så fort. Tidigare har vi varit ett mellansteg för exempelvis danska spelare som kommit hit och sedan tagit steget ut i Europa. Nu ser man att de mer och mer går direkt till England eller Tyskland exempelvis.

Det ställer förvisso stora krav på ungdomsutbildningen här, men det ger kanske också en större chans för våra unga spelare att få speltid?
– Visst, men vi är också Skandinaviens bästa damlag, baserat på Champions League-meriter, så det är inte lätt för ungdomar att ta sig in här i FC Rosengård. Man måste nästan vara exceptionell, som Bea Sprung, för att klara av det. Ska man ta det klivet så måste man vara bra på alla delar och kanske ha spets i något, fys, teknik eller spelförståelse. Vi har ganska många spelare i vår ungdomsverksamhet som har spets på någon del, men inte på allt. Så det är svårt, men det finns jättemånga bra spelare! Det är bra jobbat av Jonathan och Lena och ungdomsledarna, och spelarna också såklart.

En vanlig arbetsdag i ditt liv, hur ser den ut?
– Jag kommer till klubben halv åtta, åtta ungefär. Tidigare hade jag en rutin med att jag gick in till gymmet och körde lite träning och det har jag dumt nog slutat med för att jag haft för mycket jobb. Det är bra för mig med den träningen, och jag mår bra av det. Sen går jag igenom läget med vilka spelare som är tillgängliga, jag planerar träningen och förbereder möte. Jag och de andra tränarna går in i omklädningsrummet klockan 10, och sen har vi ett möte med spelarna. Därefter går vi ut och tränar mellan 11-12.30. Sen är det några spelarsamtal, lunch och så stämmer vi av inför dagen efter, både med träning och kommande match. Sen försöker jag komma hem till Eden och min sambo Maja och är med dem en stund innan det är dags att sätta sig och titta på matcher och klipp. Det finns alltid mycket att planera, men det rör sig alltid om fotboll på olika sätt. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb!

Nu är det snart dags för ledare och spelare att vara lediga ett tag efter en lång säsong. Vad gör du då?
– På lördag ska vi ta bilen till Holland och träffa familjen. Jag skulle egentligen på ett studiebesök till Juventus i Italien där min mentor är nu, men läget är inte bra för det just nu. I mitt mentorprogram skulle vi också träffas i Schweiz i mitten av december, men det blev också inställt.

De senaste inläggen:

Inför FCR – GAIS

Erling analyserar: SL Benfica – FC Rosengård

Årskort 2024

Inför SL Benfica – FCR

FC Rosengård x adidas

Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

 

© FC ROSENGÅRD