”Vi har en buffé av förebilder bland spelarna”

Vi träffar Lisbeth Jönsson i anslutning till sjukgymnasternas behandlingsrum som i sin tur ligger alldeles intill damlagets omklädningsrum på Malmö IP. Här samsas elitspelare från olika delar av världen varje dag och mitt i allt detta finns rehabteamet där Lisbeth är en viktig kugge. Hon sätter sig ned på en bänk och reflekterar över hur förutsättningarna för hennes arbete har utvecklats.

– Tänk, bara det att vi idag har ett eget behandlingsrum! Förr fick vi stå och behandla mitt i omklädningsrummet med alla spelare runtomkring, med hög musik i bakgrunden. Det var inte mycket till sekretess.

Lisbeth skrattar. Detta ”förr” började för henne i slutet av förra seklet, 1998, då hon kom med i föreningens rehabteam som sjukgymnast tillsammans med naprapaterna Annika och Fredrik Madsen. Första året var hon inte på plats utan tog emot på sin dåvarande arbetsplats.

– Jag kom in i föreningen via Malin Lundgren (tidigare spelare och nu även hon sjukgymnast i laget) som jag jobbade med på Abels Rehab Det hade uppstått ett behov av att någon skulle kunna köra långvariga rehabiliteringar, ta hand om de spelare som hade långvariga skador.

Bortsett från ett uppehåll på några år när hennes två barn var små, har hon alltså strösslat sina kunskaper över spelare och ledare sedan dess. Och fortfarande tycker hon att det är lika roligt.

– Det är så väldigt roligt att ha med de här makalösa spelarna att göra. De har en medvetenhet och kunskap för att de också har rätt förutsättningar, fotboll är deras jobb och de är superprofessionella. Det är också spännande med ytterligheterna, på ortopeden där jag också jobbar ser man allvarliga och svåra skador med lång rehabilitering. Här i elitidrotten har man kanske en muskel som inte funkar optimalt för att spelaren inte kan springa i max hastighet, då är det ett problem här. Det är utmanande med beslutsfattande och antaganden och det är otroligt stimulerande. Det svåraste vi har att bedöma är muskelbesvär, där är dialogen med spelaren väldigt viktig.

Lisbeth har arbetat som sjukgymnast i 30 år, har hunnit skaffa sig en bred och stor erfarenhet. Hon är anställd för att vara tillgänglig för föreningen två dagar i veckan plus lite extra på kvällar och helger.

– Du vet hur det är, man ska vara tillgänglig, elitidrott sysslar man inte med mellan 8–16. Men jag är inte med på matcherna, förutom som publik. Malin tar hand om hemmamatcherna och Suad Mujković bortamatcherna. Det finns också läkare kopplade till rehabteamet och såklart Tina Lindqvist som är sjuksköterska.

En vanlig arbetsdag för Lisbeth på Malmö IP innebär att hon kommer till träningen en halvtimme innan passet börjar. Då gör teamet bedömningar, ser ifall det hänt något efter träningen dagen innan, eller ser om någon behöver bedömas inför förestående träning. Hon tejpar de som behöver det, kanske behövs en förberedande behandling. Under träningen är teamet dels tillgängliga för de rehabande spelarna, dels för de som tränar på plan, ifall ett akut omhändertagande skulle behövas.

– Nu har det ju varit ett intensivt matchande och vissa spelare behöver avlastas. Efter träningen behandlar vi och gör bedömningar på skador, följer upp var spelaren är i sin rehab och tittar på hur vi ska ta nästa steg. Det är en dialog med alla inblandade, tränaren och rehabteamet, så att alla är informerade om allt hela tiden. Det är ju så många inblandade.

Vem är det då som fattar beslutet om en spelare är färdigbehandlad och när hon kan återgå i spel? Ja, det är ett teamwork, berättar Lisbeth och är samtidigt tydlig med att hon aldrig, under alla sina år inom fotbollen, varit med om att en tränare tagit en risk med en spelare.

– Man sätter ju en diagnos och informerar spelaren om vilka riskerna är om man inte lyssnar på det vi säger, men det yttersta ansvaret har Renée Slegers.

– Jag tänker på när jag gick en utbildning inom ramen för FC Barcelonas utbildningsprogram Barca Innovation Hub. Jag gick en distanskurs där man diskuterade mycket runt arbetet med GPS-analysen, man pratade kring att ”nu har vi all möjlig utrustning, vi kan mäta hur långt spelarna springer, vi har MR-kameror, vi har det mesta, ändå får spelarna skador. Varför är det så?”. Den detaljen som man kunde identifiera där var att det hade blivit glapp i kommunikationen. Vi har en jättebra kommunikation här i FC Rosengård och har också ett journalsystem som vi för.

Lisbeth berättar att FC Rosengård-ledaren Henrik Kackur har hand om mycket av GPS-analysen och return to play-delen. När spelarna kommit en bit fram i sin rehab så tar han över och kör med spelarna ute på plan.

– Han är fantastiskt ambitiös och har ett kunnande i träningsfysiologi och GPS som tillför ytterligare en dimension. Där går det att plocka fram data på hur många meter spelarna har gjort i en viss hastighet varje vecka, allt så att man vet vad de är redo för i belastningshänseende. Det gäller för spelarna att kunna hantera belastning, de är som finstämda pianon.

Det roligaste med jobbet, vad är då det?

– Det roligaste är nog att utmanas i det här med beslut och bedömningar, det är sådant som jag gör på ortopeden också, bedömer, letar orsaker och samband, jag tycker det är så himla roligt. Sen pratar man ju om FCR-familjen, att få vara med i ett hörn på den. Det är fantastiskt det som man presterar tillsammans, alla är lika värdefulla. Alla blir sedda och kan prestera tillsammans. Man blir ödmjuk när man tänker på vilka man har att göra med. Vi har en buffé av förebilder bland spelarna. Och jag säger som Tina och Malin brukar säga: ”De får slänga ut en härifrån till sist”. Så länge föreningen känner att de har glädje och nytta av mina kunskaper, så länge är jag kvar.

Fakta: Lisbeth Jönsson:

Ålder: 51 i år

Egen idrott: Spelade squash på elitnivå i yngre dagar, sysslade även med triathlon.

Varför sjukgymnast?
– På gymnasiet hade jag problem med ett knä och kom då till Roland Nilsson som var sjukgymnast i Malmö FF. Jag kom till hans klinik på Stadion och fick några övningar att göra. Jag gjorde ju inte dessa så flitigt som jag borde ha gjort och det märkte han när jag kom tillbaka på återbesök. Jag blev väldigt förundrad och fascinerad över hur han kunde se det. Det fick mig att vilja söka in till sjukgymnastutbildningen

En familjeangelägenhet:
– Vår äldsta dotter Filippa började spela i FC Rosengård när hon var nio, yngsta dottern Matilda började i fotbollsskolan när hon var fem. Det som är så härligt med barnens fotboll är att man aldrig hade varit ute så mycket på helgerna om de inte hade spelat. Man får se många ställen som man aldrig hade sett annars.

En upplevelse jag vill dela med mig av:
– När vi spelade i UEFA Women’s Cup 2005 och åkte till Ukraina. Ett ställe jag aldrig hade kommit till om det inte hade varit för fotbollen. Vi hade egen kock med oss och tur var det – det finska laget blev matförgiftade.

– Och naturligtvis resan till Football for Life i Sydafrika våren 2020, precis innan pandemin. Att komma ner till barnen och byarna där…det var…ja tänk vad det klubben gör där betyder för flickorna.

De senaste inläggen: