Labbé har ett brons, nu är det dags för en annan färg på medaljen!

Träningen är avklarad för dagen, det ligger förväntan i luften. Dagen efter den här intervjun ska laget i arla morgonstund åka till München för att spela kvartsfinal i Champions League. Men innan dess träffar vi FC Rosengårds nya målvakt Stephanie Labbé på Malmö IP och pratar utmaningar, hockey och OS-drömmar.
Du kommer från Edmonton, är inte det ett verkligt hockey-Mecka?
– Jo, verkligen! Och hockeyn var min första favoritsport, min bror var professionell hockeyspelare. Så jag spelade själv hockey på tävlingsbasis och under min uppväxt satt hela familjen och tittade på ”Hockey Night in Canada” på lördagskvällarna och höll på Edmonton Oilers. Det är en stor sak i Kanada och jag streamar fortfarande gärna hockeymatcher.
Med tanke på ditt eget spel, hade damhockeyn utvecklats i Kanada så tidigt?
– Nej, jag var den enda tjejen så jag spelade med killar då.
Hur kom det sig att du valde fotboll istället?
– Först var det en social grej, ett gäng av mina tjejkompisar i skolan spelade fotboll och jag ville mest hänga med dem. När jag växte upp deltog jag i princip i alla möjliga skolidrotter som jag kunde få in i mitt schema. Och när sen de här kompisarna började spela fotboll i ett lag och inte bara i skolan då kände jag att jag också ville vara med där. Samtidigt hade jag kommit till ett vägskäl där jag kände att jag antingen måste satsa stenhårt på hockeyn eller hitta något nytt. Så det blev fotboll och sedan dess har jag inte tittat bakåt.
Var det du själv som ville bli målvakt eller var det tränarnas val?
– På provträningen frågade tränaren vem som ville prova att stå i mål. Vi var väl ungefär åtta som räckte upp handen så vi fick rotera runt. Och i slutet av träningen så tog tränaren mig åt sidan och sa att de verkligen ville ha mig i laget, då som målvakt. Och jag ville ju vara med mina vänner så jag sa ja! Jag var kanske den som var minst skotträdd eller så var det något annat han såg där och då.
Som 18-åring flyttade Stephanie till USA där hon studerade på University of Connecticut och spelade för universitetslaget i fyra år.
– Jag älskade det, det var en underbar tid i livet. Jag lärde mig verkligen mycket, jag flyttade hemifrån, jag fick balansera min utbildning mot min idrottskarriär och fick lära mig att ta de stora tuffa besluten själv utan att ha mina föräldrar i närheten. Jag tror verkligen att jag växte som människa och spelare där.
Hon kunde ju ha studerat närmare föräldrahemmet men nivån på fotbollen var bättre i USA. Och kanadensiska universitet hade ingen möjlighet att ge ett fullt stipendium, finansieringen var viktig för att kunna få en universitetsutbildning.

2009 blev det så spel i Sverige, då för Piteå IF.
– Ja, jag har arbetat mig ner genom landet från de nordligaste delarna till de sydligaste. Det var så att det fanns en agent som såg mig i min sista match för Connecticut. Han var egentligen på jakt efter en försvarare och en mittfältare men någon insats jag gjorde i matchen fick honom att tala med Piteå om att de borde testa mig.
Vid den tidpunkten var Stephanie alldeles ny som landslagsmålvakt, var egentligen tredjemålvakt bakom två väldigt erfarna målvakter. Hon hade inget annat erbjudande just då och hade inte funderat över vilket håll karriären skulle gå. Så hon tackade ja.  Det var ett erbjudande som hon var exalterad över och hon hade turen att bli värvad tillsammans med två andra kanadensiskor.
Tre år rullade förbi, nästa förening blev KIF Örebro och efter tre säsonger där beslutade hon sig för att återvända till USA. 2018 hade Stephanie två år bakom sig i Washington Spirits och en coach som hon inte kom överens med. Hon kämpade med depressioner och upplevde att Washington var en ”förgiftad” omgivning för henne. Hon bad om att få möjlighet att komma till en ny förening, men tränaren höll henne kvar.
– Systemet fungerar som så att när kontraktet går ut så äger fortfarande föreningen dig som spelare, du har ingen rätt att gå till en annan klubb i ligan. Jag hade ju kunnat åka till Europa, jag hade spelat sex år i Sverige vid det laget, men jag var inte riktigt redo för att återvända då. Jag ville vara närmare mitt hem och jag ville spela i amerikanska ligan.
Stephanie började titta på andra möjligheter. Hon var väldigt inspirerad av två kvinnliga kanadensiska hockeyspelare som hade spelat i proffs-serier för herrar. En spelade i USA och en, Hayley Wickenheiser, spelade i Finland.
– Hon har alltid varit min förebild. Det inspirerade mig att tänka lite utanför boxen och hur nästa utmaning skulle se ut. Jag brukar träna med killar när säsongen är slut, det är bra för mig som målvakt att få hårdare skott och snabbare tempo. Det är en verkligt utmanande omgivning. Så jag hörde av mig till olika människor för att testa vilken nivå som skulle vara rätt för mig och då kom jag i kontakt med coachen i Calgarys herrlag. Han förklarade att de verkligen ville ha mig där, att mina prestationer skulle mätas utifrån mig som spelare och inte efter mitt kön.
Stephanie tillbringade 2,5 månad med laget som också promotade att hon skulle spela med dem. Precis när ligan skulle starta meddelar det beslutande organet att hon inte tillåts vara med, det här var en renodlad liga för män. Något en tycker att hennes klubb borde ha känt till?
– Ja, man kan säga att de använde min person, särskilt i sociala medier, för att få uppmärksamhet. Jag blev väldigt besviken när jag inte fick spela, men samtidigt så hade jag varit i ett väldigt välkomnande sammanhang. Tränaren och spelarna behandlade mig som en av sina egna. Och jag utvecklades väldigt mycket under den tiden.
Affären slutade faktiskt i rätten, men det utdragna skeendet gjorde att Stephanie till slut kände att det inte var värt besväret.
Det har blivit några klubbar i karriären. Efter Calgary väntade åter allsvenskan. Ett år i Linköping och sedan tillbaka till USA.
– Jag spelade två år i North Carolina och älskade det, en klubb i världsklass med spelare på mycket hög nivå. Ledarstaben har rätt mind set när det kommer till att vilja vinna och jag vann min första ligatitel där vilket var en härlig upplevelse. Men efter två år kände jag att de började planera för nästa generation, de ville ta in en yngre målvakt och jag behövde vara i en omgivning där jag fortsatte utvecklas.
Denna omgivning, med spelare och ledare som vill utvecklas och vinna, tycker nu Stephanie att hon har hittat i FC Rosengård.

– Jag har alltid sett FC Rosengård som en av toppklubbarna i Sverige och det har jag gjort sedan jag spelade här första gången 2009. Jag tycker det är fantastiskt att vara tillbaka i allsvenskan, det är en liga som jag såklart känner väldigt väl till. Människorna här har varit väldigt välkomnande och trevliga, det har gjort omställningen väldigt smidig. Och det är så mycket jag vill vinna! Jag vill vinna olympiskt guld med Kanadas landslag, jag vill vinna ligan, jag vill vinna Champions League. Jag har tagit en bronsmedalj med landslaget, nu är det dags för en annan färg på medaljen! 
Vad tycker du om din nya stad?
– So far, so good! Folk berättar för mig att det är fantastiskt här på sommaren så varje dag tittar jag i kalendern och hoppas sommaren kommer snart! Men hittills har det varit väldigt bra, jag har min hund här vilket är fantastiskt, ett sällskap som jag kommer hem till varje dag och han får mig ju ut på promenader för att utforska stan. Så fort det blir varmare kommer vi att gå ännu längre turer, han fryser ju aldrig men det gör jag.
Men vänta, du är från Kanada, är du inte van vid kyla?
– Haha, människor säger det till mig hela tiden. Men blir man någonsin van vid kyla? Man bara lär sig att leva med den. Och stannar inne!
Du är 34 år gammal, och du sa tidigare att du ju är i slutet av din karriär. Ser du dig som tränare eller ledare när din aktiva karriär tar slut?
– Det är definitivt något jag funderar över. Jag är inte 100% säker på vad jag ska göra efteråt, men jag är helt klar över att jag vill arbeta med unga idrottare. Den erfarenheten jag har som spelare med alla uppgångar och motgångar jag haft vill jag dela med mig av. När jag var ung var det ungefär – ut och spela! Nu finns det videoanalyser, taktik, de fysiska förberedelserna, gymmet, möjligheterna är många. Jag vill hjälpa till att introducera allt det här till unga idrottare. Inte minst den mentala delen av spelet. När jag var ung pratade vi aldrig om det här med att inte bli uttagen, att bli petad, att vara back up-målvakt och hur det kan tynga en. Det finns så mycket som jag har lärt mig genom åren och som jag vill bidra med.
Du har ju en ung målvaktskollega här i föreningen, Angel Mukasa, som bara är 18 år. Ser du dig som en mentor för henne?
– Med henne är det mest så att jag lär henne genom att visa på träningar. Träning ska aldrig vara enkel och lätt, så vi försöker pusha varandra genom träningarna. När hon blir bättre kommer det att få mig att försöka bli ännu bättre och vice versa. Vi ska utmana varandra för att utvecklas. Det spelar ingen roll var du är i karriären, det finns alltid utrymme för utveckling och för att växa!

Intervjun med Stephanie gjordes på engelska, men har transkriberats till svenska.