”Jag är i den bästa miljön man kan vara i”

Publicerad: 5 juni 2023 / Text: Jeanette Rosengren / Fotograf: Urszula Striner

Det är nästan på dagen fem år sedan Angel Mukasa lämnade Stockholm för Malmö och FC Rosengård. Då var hon en lovande 16-åring som snabbt fick lära sig att klara av livet på egen hand. Nu är hon etablerad A-lagsspelare. Men hur var det egentligen att byta stad och lag som så pass ung?

– Det var spännande, berättar Angel. ”Jag var extremt taggad på att flytta hit och i början tyckte jag det var skönt att bo för mig själv, men jag insåg snabbt att det också kunde bli ganska ensamt. Jag kommer från en familj på sju personer. Att komma från den stora familjen till att komma hem till ingenting… det var bara träna och skola då, och så underskattade jag hur svårt det egentligen är att skaffa nya kompisar.”

Angel berättar om en tid där hon kände att hon måste prestera både i skolan och på träningen, hon insåg att framgången inte skulle komma av sig självt och målet var ju att komma med i A-laget. Det innebar att hon inte som andra gymnasieelever kunde lägga tid på att socialisera och skaffa vänner, det blev ganska mycket ”gräva ner huvudet och jobba på” för att använda hennes egna ord.

– Och när jag väl flyttat så insåg jag såklart hur mycket jag saknade familjen, skrattar Angel. ”När jag bodde hemma tog jag dem för givet. Men nu så tar jag varje chans att åka hem och träffa dem. Jag har inte åkt på en enda semesterresa med vänner på sommaruppehållet eller över julen, jag tar alla möjligheter att träffa familjen i stället. Minst en vecka spenderar jag med dem och om det finns tid över så träffar jag mina vänner. Jag har verkligen lärt mig hur viktig familjen är”.

Angel föddes i Kenya, men familjen flyttade till Sverige när hon var i tvåårsåldern. Och bara fyra år gammal började hon spela boll i Rissne IF, en förening som sedan lade ner verksamheten. Därför blev det flytt till AIK när hon var sex och i den klubben spelade hon sedan igenom alla ungdomsåren. Alla syskonen spelade också fotboll. Målvaktspositionen var inte direkt ett val utan snarare ett resultat av omständigheter.

– Jag var utespelare som liten, ofta var jag forward, tyckte det var kul att göra mål och tyckte även om att spela på mittfältet. Jag var väldigt teknisk och bra med fötterna och det var kul att ha mycket boll. Under en cup så saknade vi en målvakt och vi hade då gått till semifinal. Ingen annan ville stå så jag tog den för laget. Jag presterade jättebra och det gick till straffläggning – jag räddade fyra! Den känslan ville jag ha med mig och så fortsatte det på samma sätt. Det blev fler cuper och matcher då jag stod. Sen bytte vi tränare och den nya tränaren hade inte fått informationen om att jag egentligen var utespelare…

Det var alltså ett missförstånd som gjorde att Angel hamnade permanent mellan stolparna och där har hon sedan dess befunnit sig.

– Och jag var trygg och bekväm och hade karaktären för en målvakt redan i den åldern, flikar Angel in. ”Jag var orädd, modig och självständig”.

Väl i FC Rosengård tog det inte lång tid för henne att avancera från U19-laget via Dam B till A-truppen.

– Jag kom ju faktiskt hit innan Dam B-laget startade så jag spelade inga matcher med dem, bara tränade, påpekar hon. ”När laget väl sattes blev jag uppflyttad till A-laget.”

Om vi pratar om träningen en stund. Det har ju varit lite nytt för er tre målvakter nu i vår. Först ersattes målvaktstränaren Kenneth Mattsson med Shannon Lynn och sen blev Shannon gravid. Hur funkar det nu för er på träningarna?
– Hittills har det inte påverkat oss alls för hon har varit där varje dag, varje träning och varje match, men ju närmre födseln vi kommer så blir det svårare för henne såklart. Vi målvakter är medvetna om detta och vi har förståelse men föreningen har ju också en plan. Vi har tagit lite extra hjälp nu, men tanken är att Shannon ska komma tillbaka på 100% efter föräldraledigheten.

Hur ska ett riktigt bra träningspass se ut, enligt ditt sätt att se det?
– Det ska absolut vara smålagsspel på slutet, det tycker jag är riktigt roligt. Och roligast när vi kör äldst mot yngst. Vad gäller själva målvaktsträningen så är all träning bra, man måste slipa på allt hela tiden. Jag gillar att jobba med inlägg, det är något jag tycker att jag är bra på, det handlar om timing, hur man greppar bollen, man får verkligen tänka och ta beslut. Sen gillar jag vissa avslutsövningar där vi har minst en försvarare.

Vem i laget är värst att möta på träningen, lurigast eller mest irrationell?
– Olivia Holdt är ganska lurig, hon kan göra lite vadsomhelst ibland…hon sätter bollen på helt olika ställen, så hon är jobbig att möta. Sen säger jag Sofie Bredgaard, hennes vänsterfot är ju sjuk! Det är några till som har riktigt bra avslut, men de där danskorna är jobbiga, haha!

Tittar du på de andra anfallarna eller motståndarna i allsvenskan generellt för att kunna bilda dig en uppfattning om hur de agerar när de kommer mot dig?
– Ja, jag har börjat göra det. Inför matcherna kollar jag på deras forwards och ser vilken fot de anfaller med, om de gillar att löpa i djupled – det är av stor vikt att studera dem för det innebär saker för min position också.

Du fick hoppa in och ersätta Teagan Micah mot Benfica i Champions League när hon blev skadad, mitt under matchen, hur gick dina tankar då?
– Just i den stunden så tänkte jag bara, ok – nu ska jag gå in och göra mitt bästa. När jag såg att det var illa och att Teagan fördes bort så insåg jag att nu handlar det om att prestera. Det var min Champions League-debut och det är förstås många känslor i den stunden. Jag ville inte göra min debut på det sättet, men en debut är en debut…alla visste mina förutsättningar, tränaren visste och laget visste att jag inte hade spelat match på flera månader.

Sen spelade du också mot Bayern München och Barcelona.
– Trots resultaten var det ju fantastiskt att få spela dessa matcher. Speciellt Barcelonamatchen. Det är ju så att när man går ut på line up, det är då jag ser publiken. Innan dess tänker jag inte på det, när jag värmer upp är jag fokuserad på uppvärmningen. Under den matchen kunde jag faktiskt koppla bort och stänga ute deras publikstöd helt, jag lyckades och det kändes ”wow”.

På tal om line up, i matchen mot KIF Örebro nyligen så såg jag hur du gick och pratade med den lilla maskoten på väg in på plan…
– Ja, jag såg att hon var nervös så jag hälsade på henne och pratade lite med henne, frågade vad hon hette och hur hon mådde. De var ju så jättesmå så det var säkert väldigt stort för dem att gå ut där med oss.

Tillbaka till försäsongen 2023 nu. Teagans skada öppnade ju upp för både Somea Polozen och dig. Sen skadade du dig….
– Ja, det har varit väldigt struligt och oförutsägbart, men man kan ju inte planera för något sådant. Jag körde på till min fingerskada kom, det var en tuff period och utifrån att jag inte kunde köra någon målvaktsträning alls så fick jag träna som utespelare. Det var roligt, men samtidigt på en helt annan nivå än när jag var utespelare i ungdomsåren, mina lagkamrater är ju betydligt bättre än jag på sina positioner. Det var jobbigt, men jag litade på processen och jag visste att fingret skulle läka. Vi har bra förutsättningar här och bra läkare, och det var ju inte brutet så det behövde inte opereras. Det fick mig att känna mig lugn, jag tränade det jag kunde.

Det är nu i dagarna två år sedan du tog studenten, gör du något vid sidan av fotbollen?
– Första året fokuserade jag bara på att bli en bättre fotbollsspelare helt enkelt. Förra året började jag plugga psykologi på halvfart, på distans. Det funkar så, annars krockar det med fotbollen.

Kommer du från en akademisk familj?
– Ja, det skulle jag nog säga. Min pappa var mattelärare på den skolan där jag gick, och min bror studerar till ingenjör i Kanada. Pappa har varit väldigt stöttande med fotbollen, men tycker samtidigt att jag ska ha skolan som plan b, man vet ju inte vad som kan hända med kroppen. Man vill ha något att luta sig emot också.

Vilket är ditt hittills största fotbollsögonblick?
– Barcelonamatchen skulle jag nog säga! Men innan dess hade jag sagt den första landslagskallelsen. Det var ganska stort för mig, det fick mig att inse att det här är på allvar nu, det här är det jag ska satsa på! Innan dess hade jag inte riktigt bestämt mig för om jag skulle gå för det 100% med fotbollen, men när kallelsen kom då kände jag att alla runtomkring tog det på allvar, förbundet och klubben. Då insåg jag att det här är det jag ska göra för resten av livet.

Vilka spetsegenskaper tycker du att du har?
– Jag tycker att jag är väldigt bra med mina fötter, men också väldigt lugn i mig själv. Jag sprider ett lugn till laget som jag inte sett någon annan målvakt i min ålder göra. Och jag är en sådan person att när jag har minsta lilla sak som stör mig – det behöver inte vara fotbollsrelaterat – då måste jag se till att ha en lösning på det för annars kommer jag att ta det med mig ut på plan och då blir det inte alls bra.

Det låter som att du tar ett väldigt stort ansvar för ditt jobb?
– Jag tror det handlar om att jag flyttade hemifrån så tidigt. Fick mogna snabbt. Det gällde att ta ansvar för det man gör när man bor själv, för allt som jag gjort är något som jag bestämt mig för att göra, både bra och dåligt. Jag kunde inte skylla på någon annan. Så om något inte var på plats då var det jag som gjort en miss.

Nu är vi i början av juni 2023. Du har spelat hittills sex av tio matcher i OBOS Damallsvenskan. Hur är formen?
– Jag tycker att min form är väldigt bra just nu. Jag kommer från ett 2022 där jag inte spelade jättemycket, jag fick matcher men det var långt mellan dem, men när jag nu får många matcher i rad så blir jag bättre och självförtroendet bättre. Jag får tillit från tränaren och resten av spelarna och inte minst tillit från mig själv, så det känns väldigt bra.

Det ska bli en trenationsturnering i Jönköping i sommar där ni ska möta Brasilien och Kina. Tankar kring det?
– Det ska bli spännande! Det är spännande nationer att möta. Jag ser väldigt mycket fram emot det.

I U23-landslaget är Sofia Lundgren målvaktstränare, hon har för övrigt också ett förflutet i den här föreningen. Upplever du att det är skillnad på det hon jobbar med och det du gör i det dagliga med klubben?
– Ja och det kommer alltid att vara skillnad på grund av att i landslaget jobbar man inte ihop varje dag på samma sätt, så det är inte lika individanpassat. Det är ju helt förståeligt, för vi träffas kanske fyra gånger per år. Här träffar jag Shannon och de andra varje dag. Sofia gör ett bra jobb med att försöka följa upp med saker vi har pratat om på tidigare läger.

Har du någon målvaktsförebild?
– Jag har alltid haft Zećira Mušović som förebild. Hon var här i föreningen när jag kom som 16-åring och hon hade den platsen jag ville ha, som förstemålvakt. Hon var väldigt proffsig, en skön person. Man märkte att folk gillade henne, hon var rolig och hon var också trevlig mot oss yngre. Hon hade allt som jag ville ha. Så jag tittade på vad hon gjorde på träningarna, vilja, specifika stretchingövningar hon gjorde, vad hon åt…hon är en realistisk förebild för det är något som jag också kan uppnå. Sen har jag andra förebilder också, som Buffon, men han är ju på en helt annan nivå och är också man. Men jag tar bitar från hans spel och försöker lägga in i mitt eget spel också.

Vilket är ditt eget personliga mål för säsongen?
– Vinna SM-guld som vanligt! Spela alla matcher då jag är frisk!

Det var klart och koncist! Har du några mål som ligger i framtiden då?
– Ja, någon gång vill jag spela i England för jag tycker att deras fotboll är intressant och de har också andra förutsättningar än vad vi har här. Jag håller på Liverpool så det hade såklart varit speciellt att spela där. Men jag vill egentligen spela där det är bäst för min utveckling att vara. Och sen vill jag ta en plats i A-landslaget också. Jag kan ju nå dit, så varför ska jag inte försöka?

Avslutningsvis, du och Somea och Teagan – hur jobbar ni som grupp?
– Det funkar fantastiskt bra mellan oss tre. Vi är också rätt nära i ålder, det är skönt för vi växer fortfarande som spelare. Teagan är lite äldre och hon har också spelat OS, så hon har det där lilla extra, men vi har lätt att relatera till varandra och vi lär oss också av varandra hela tiden. Vi kommer bra överens och det är konstruktivt. Och vi stöttar alltid varandra, oavsett vem av oss som spelar. Jag är i den bästa miljön som man kan vara i, det är min åsikt!

Fakta: Angel Mukasa

Född: 2002 i Nairobi, Kenya.
– Vi var där senast på familjeresa 2016, jag vill dit igen.

Mat:
– Jag gillar mat och jag gillar att laga mat. Det kan vara allt från indiskt till afrikanskt till husmanskost. Några favoriter är chapati som är ett sorts bröd som man steker. Och ugali, ett slags fast majsgröt som man äter med kyckling, fisk eller kött. Jag brukar äta det med en köttgryta. Den tredje är somosa, det är köttfärs eller grönsaker i friterad deg. Och den degen blir så krispig, du måste smaka det!

Avskyr: Spindlar!!!

De senaste inläggen:

FCR x adidas Breaking Barriers

Matchkoll med: Håkan Wifvesson

Erling Analyserar: KDFF Borta

Lär känna FC Rosengårds nye medarbetare Axel Kaijalainen!

Emma Berglund är gravid!

Vill du få nyheter och reportage från FC Rosengård skickat till dig?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

 

© FC ROSENGÅRD